Tiden strosar i semestertakt, medan vi finner oss till rätta i vår nya värld. Snart har vi bott i Göteborg i en vecka. Jag älskar det behagliga semestertempot, trots att dagarna går med oss. De första dagarna hade vi såklart en helt annan energi; när alla lådor skulle sorteras upp på vinden och upp i hyllor. Nu har sommaren äntligen fångat oss i ett härligt töcken som Peter Lemarc nynnar i. Vi dricker kaffe på balkongen och köper färsk frukt hos den lokala grönsakshandlaren längre ner på gatan. Hampus skruvar upp lampor och jag bakar bröd och bara njuter. Livet utan en agenda känns främmande men välkommet i en ny stad att utforska. Vår lilla värld ligger för våra bara fötter och solen bränner honom i nacken.

Imorgon ska jag låta Hampus få förmiddagen ensam att plugga sommarmatte. Jag ser fram emot lite ensamtid för mina tankar: så jag ska ta en långpromenad runt i stan. Lära mig att se mig omrking på egen hand och hitta. Kanske låtsas att detta alltid varit vårt hem. Kanske luncha på Saluhallen, eller sätta mig på en café med en bra bok. En egen dag. Jag ska ta hand om mig själv och sakna honom.

Jag saknar mina vänner. Att kunna gå över gatan och be Therése om relationsråd över en glass. Att ringa Monika och tvinga henne att cykla ner till mig, trots att hon egentligen inte orkar. Det känns konstigt att jag inte har några vänner här, men jag är inte ensam. Världen för våra bara fötter väntar och jag längtar. Men först ska jag njuta av att vara ledig för en gångs skull.

Så kom nu hit och hälsa på oss, vänner! Det finns bullar!

Puss