När jag var liten bodde jag med min familj i en sömnig liten förort i Sverige. Lågstadieskolan vi gick på såg ut att vara ifrån en Alla Vi Barn i Bullerbyn - vision.  Min bror och jag växte inte upp i en religiös familj. Vi växte inte heller upp i en familj där vi var förbjudna att gå till kyrkan - vilket för mig var den absolut bästa gåvan vi kunde få med oss av vår barndom. Våra föräldrar gav oss en uppväxt där vi fick lära oss att bilda en egen uppfattning av världen; att vara källkritiska och fråga frågor, men samtidigt nyfikna. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick det valet och göra den resan. För det är långt ifrån alla barn som får.

När jag blev äldre blev det alltmer uppenbart att mina vänner kom från religiösa familjer; detta var inte alls ovanligt i orten vi bodde i - det var snarare ovanligare att komma från en icke-troende bakgrund än en religiös. Mina föräldrar tyckte att jag skulle hitta min egen sanning och hade som sagt var inga problem med att jag fick uppleva olika kulturer. Därför kretsade stora delar av min egen fritid i kyrkan, där alla mina vänner var. Måndagar var det scouterna, fredagar umgicks man på Tonår. Det var en jätterolig tid! Jag träffade många människor som gjorde min uppväxt fantastiskt rolig. Jag lärde mig så mycket. Utan den delen av mitt liv hade jag absolut inte varit den jag är idag.

Att hitta sig själv och sitt självförtroende är ett arbete som aldrig fullt tar slut - men oftast är det under tonåren som man som mest febrilt letar; drar ut varje låda och rotar, letar i garderoben och i böckerna. Desperat famlar man i blindo efter en ledtråd, en pusselbit att spara ner på hårddisken som "Jag.doc." Min trygga och öppna familj gav mig den möjligheten; vilket jag än idag jobbar på.

När jag blev ytterligare lite äldre började jag att hjälpa till som barnkörledare. Jag har alltid älskat barn och kombinationen med musik verkade jätterolig. I början tänkte jag inte så mycket på det, eftersom att jag under perioder av min tonår såg mig själv som troende kristen. Det var en del av min process att finna mig själv som också det är en erfarenhet som jag är tacksam över att ha haft i mitt liv. Dock alltid med källkritiken och möjligheten att ändra uppfattning, nära till hands. Det är någonting som inte alltid är självklart för barn som växer upp under andra förhållanden. Religiösa, tillexempel.

Det var först när jag hjälpte till om söndagarna på söndagsskolan som jag började att reagera. Till viss del handlade lektionerna om att lära ut kristna värderingar, att älska sin nästa och så vidare. Dessa punkter har viktig innebörd även i livet utan religion. En, för mig, sund bild att dela med sig till den yngre generationen. Men ibland reagerade jag. Plötsligt kändes söndagsförmiddagarna mer som lektioner i skolan - vi talade om för barn hur allt egentligen gick till. Det var inte en lektion där barnen fick lära sig om sin kultur och vad man trott på i en väldans många år. Vi lärde ut vår tro som vetenskap, istället för en av många religioner i världen. Det är såklart svårt att vara objektiv när man själv är så partisk. Men detta var så långt ifrån vidsyntheten jag var van vid att få hemifrån.

Jag förstår varför man vill att sina barn skulle ha samma tro och leva efter samma värderingar som du - absolut. Jag har själv sett många fina sidor som kommer i den gemenskapen som kommer med en församling: Tack vare att jag själv valde det. Men om det fanns någonting som jag skulle önska varje barn, så är det sin egen förmåga att tänka och skapa en egen uppfattning av livet. Att istället säga; "såhär tror jag att världen skapades. Andra tror såhär. Vad tror du?" Att använda religionen som en lära, istället för att lägga den som basfakta.

Religion har länge använts som ett maktvapen, ett sätt att hålla kvinnor undertryckta och männen i kontroll. Det händer fortfarande runt om i världen. Men vi i Sverige har ju kommit så mycket längre, tycker man. Men; om vi nu lever i ett fritt land, varför impregnerar vi vår bild i våra barns huvuden, när den borde handla om val och egen tanke? Vad gör vi egentligen bättre när vi talar om snarare än undervisar om kultur och historia? Detta är givetvis en personlig uppfattning och det handlar om långt ifrån alla med religiös bakgrund jag träffat i mitt liv. Jag tycker dock att frågan är intressant och hatten av till er präster, ungdomsledare och andra som behandlar barn som barn och deras frågor som acceptabla. Ni som visar livets oändliga möjligheter, ni som får barn och ungdomar att tänka bortom alla ramar - det är så man ger möjlighet till utveckling till allt i hela världen. Man behöver inte förkasta religion! Min poäng är bara att man bör hitta sin egen version av sin tro, och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. A

Att hålla isär religion och personliga värderingar när det kommer till uppfostran är svårt, inser jag.

Jag skulle aldrig tillåta mina minderåriga barn att dricka alkohol eller testa droger för att de måste få "hitta sig själva". Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att vi borde lära våra barn om att visa respekt och att inte tabubelägga någonting. Lära dem att det är nyttigt att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning.

Mina föräldrar gifte sig när jag var fem år gammal och min bror tre. Jag minns dagen kristallklart; mammas champagnefärgade klänning, lillebror trumpen över det faktum att få ris kastat på oss när vi lämnade kyrkan. Min faster som ger mig marsipanrosen på bröllopstårtan, och hur hon dansande med mig.

När jag skojade om att jag var en oäkting eftersom att jag är född innan mina föräldrars äktenskap, var det ingen i kyrkan som skrattade. Det blev tillochmed pinsam tystnad. Jag förstår - som troende kristen är det ju kutym, (snarare än regel längre) att man är gift innan man bor ihop, än mindre skaffar barn.

Efter det var det många som såg annorlunda på mig.

Att det är något som kanske var främmande i deras värld förstår jag. Men deras reaktion väckte en tankegång hos mig.

Hur blir världen när vi ifråntar andra, oliksinnade deras rätt att själva ta sina egna beslut i livet? Varför ska inte en homosexuell man eller kvinna få gifta sig av kärlek, om jag inte tycker att det är okej? Varför ska inte ett par som älskar varandra få uttrycka den på det sätt de själva väljer- som att bo ihop, skaffa barn, eller bara ha sex innan äktenskap? Jag som alltid respekterat den kristna tron och hur de väljer att leva sina liv - så varför kan inte andra också få den respekten tillbaka genom att ta egna beslut? Vi kallar det för fördomar i vardagligt tal. (Och detta är bilden jag fått av vissa troende. Verkligen inte alla.)

Min långdragna poäng är att respekt föder respekt. Jag har aldrig sett ner på en kristen för deras värderingar, eftersom att jag lärt mig om deras tro och deras sätt att leva. Jag respekterar deras tro och kan tillochmed avundas deras sätt att se på livet ibland. Däremot har jag valt att inte leva mitt eget liv så. Och oavsett vad folk tycker om mig så har jag hittat mig själv genom att testa saker som har utvecklat mig - saker som ingenting - speciellt inte en religion, sagt till mig att inte göra.

Jag håller nämligen med till 100% av mycket av de värderingar som det berättas om i Bibeln, och mycket lever jag efter utan att kalla mig religiös: Jag är ödmjuk och hjälper andra i den mån jag har möjlighet. Det fina med religion är att det fötts ur något vackert, hopp och kärlek, men missbrukats av så många i hemska syften: krig tillexempel. Människorna som trots världens orättvisor och hemskheter tror ska därför inte ses som svagare än oss andra: tvärtom. De troende är starkare än oss andra i det avseendet. De tror på något som är större än oss andra och tillsammans bildar de en stark gemenskap.

Trots det, tror jag att många bromsas av sin tro och stirrar sig blinda av vad man får och vad man inte får göra. Precis som att det du själv borde bestämma över när du är vuxen, i själva verket dikteras av församling eller familj. Som vem du älskar. Vem du lever med. Hur du lever. Saker ingen annan har med att göra. Det är punkter som jag aldrig hade velat att någon annan bestämde över i mitt liv. De är mina beslut, mina rättigheter och det är det jag kallar mitt liv.

Än idag har jag kristna vänner kvar från i mitt liv sedan tonåren, men det är inte de som stirrade sig blinda av våra olikheter. Det är människorna som accepterar oliksinnade, lär så länge de lever och framförallt: respekterar varandra.

Jag har aldrig gillat sport och idrott. Avskytt det, tillochmed. När jag tänker tillbaka på min skoltid är det inte friidrotten eller simmningen som ljusar upp minnena - snarare tvärtom. Jag har alltid haft svårt att sympatisera med mina egna idrottslärare, då jag alltid uppfattat några av dem jag personligen haft, som tuffa och oförlåtande och med tendensen att favorisera elever med födel i ämnet. (observera att detta givetvis inte gäller alla, utan ett par av de få jag personligen haft som lärare)Det var alltför vanligt förekommande att klassens mobbare löpte amok på idrottslektionerna, lyckliga över att äntligen ligga i överkant i ett ämne, "duktighetshierarkin" omkastad.

De som vanligtvis var duktiga i skolan, ständigt blyga eller bara allmänt ointresserade av ämnet, blev offer för deras slagord - och i tonåren högg det djupa sår som sitter i än, för många av oss. Alltför många minnen i mitt huvud, vittnar om obligatoriska volleybollturneringar, där mobbarnas hån drivit oss till tårar och ångest inför nästkommande lektioner.

Ett speciellt hemskt minne, kommer från en lektion någon gång på högstadiet. Vi hade nyligen påbörjat ett nytt område, softboll, som för många av oss var helt nytt. Likt brännboll eller baseboll, ställdes det ena laget upp på rad framför det andra, i väntan på sin tur att slå iväg bollen, hårt, med ett metallracket. Mitt ointresse för sporten har förträngt reglerna, men efter ett visst antal försök att klippa till bollen, vill jag minnas att man bränt sina chanser för den omgången. En av mina vänner, som liksom jag bävade inför tanken att stå på liveaudition inför mobbarna och skjuta iväg en stenhård boll, stod framför mig, skakandes av nervoritet, ängsligheten i ögonen. Ett lamm i en hage full av vargar.

Efter att ha missat att träffa bollen första gången, gick ett tystlåtet surr i gympasalen. Hånet, klart där men  med ändå liksom okonkret och svår att fånga med blicken. Ingenting gjordes åt saken.

Andra svingen kom med större osäkerhet än den första och denna gången nöjde sig inte åskådarna med diskreta mummel. Några i andra flocken av gamar började öppet hånskratta, medan andra osäkra tjejer höll för munnen, i hopp om att passa in bland de coola killarna, men samtidigt inte bli utpekad som en av mobbarna.

En pojke, som vikt sig dubbel av hånskratt vände sig plötsligt till den utsatta flickan i fråga och skrek:   "Nu för i helvete, jävla subba!"

I några sekunder stod jag och några andra från mitt lag som fastfrusna. Som om jag inte riktigt kunde få grepp om situationen framför mina ögon. Jag, måhända klassens plugghäst och nörd, var inte mindre rapp i käften för det. Vilket skapade underbara år där jag, ovetandes om vad folk egentligen tyckte om mig, oftast och helst, hamnade i den bekväma bakgrunden.

Denna situation krävde mer än så.

När min tillfälliga förlamning släppt greppet om mig, flydde en harang av svordomar och förbannelser mot pojken och de andra. Osäkerheten över sporten hade inget som helst att göra med situationen framför mig, detta var med brinnande passion och hat som jag befriade alla mina undertryckta åsikter.

Efter att förgäves ha sökt lärarens uppmärksamhet(som verkade helt ovetandes om den verbala slakt som ägt rum av min väninna) flydde flickan ut ur salen, med mig och två andra vänner i hasorna.

Ingen ursäkt. Inga påföljer eller straff. Bara ännu ett fall av "barn i den åldern kan vara grymma" i mängden av osynlig och synlig mobbning. Som sagt: detta sitter i än, tveklöst för flickan som utsattes för detta just denna gång, och flera gånger efter det. Sannerligen också för mig och många av våra kamrater. Vi är långt ifrån de enda.

Jag säger inte att jag har svaren och lösningarna på liknande mobbning. Jag säger mig inte veta ett skvatt om hur man tacklar situationer som påminner om denna. Jag säger inte heller att det inte finns betydligt grövre psykisk eller fysisk mobbing. Men att inte bry sig är rent av fel och vi som elever, barn, borde inte haft ansvaret för att lösningen gick i hamn. Min kompis skulle fått stöd. Mobbarna påföljder. Istället hände ingenting. Vi tvingades gå till samma idrottslektion vecka efter vecka och utstå samma behandling två gånger i veckan tills den dag vi slutade högstadiet.

Jaa, jag skyller på lärarna och skolan. I synnerhet idrottsläraren som "viftade bort" detta som en vardagsförteelse. Det verkar som att någon borde sett flickans lidande, hört våra rop på hjälp. Är skolan så handfallen att de inte kan göra någonting är något oerhört FEL. En lärare såg och hörde. Utan att strunta i problemet, eller kritiskt tillmötesgå situationen. En lärare som kände smärtan min kompis kände. Och inte var det läraren som skulle bevittnat händelsen som borde burit ansvaret för att förhindra att något liknande överhuvudtaget kunnat äga rum. Läraren som hanterade situationen annorlunda, var M. Min fantastiska mentor M. I drösen av alla lärare som "inte kunde göra något" som såg, eller borde sett allt, var hon den enda.

M ringde föräldrar, gav min kompis dispans på deadlines och pratade med rektorn. Detta skulle inte hamna mellan stolarna. Tyvärr blev det inte mycket mer än så (tack vare en himla massa skräp som liksom hamnade i mellan) 

Tack M för att du var så engagerad. Tack för att du såg den lilla människan, den rädda och den som var i behov av hjälp. Du är en av de största inspirationskällorna som väckt min dröm om att själv bli lärare. En dag hoppas jag kunna intressera och hjälpa andra elever till att våga, i lika många avseenden som du hjälpt mig och många andra. Händelsen inträffade för mellan 7 och 9 år sedan, så det är inte ens säkert att du minns. Men tro mig, vi har inte glömt.

/Matilda

är en organisation som aktivt arbetar med att utrota mobbning. Bli månadsgivare, så att fler kan utbilda sig i kampen mot utanförskap och mobbning på:

www.friends.se/stod-oss/