Där gick tentaveckan förbi. Masade sig förbi en lång stund för att sedan chokera alla inblandade med sin tyngd. Jag vet inte hur alla känner, men minst en av tentorna får jag nog göra om. Hur jag ska hinna plugga till dem är beyond me med tanke på att jag ligger efter med de nya kurserna från dag ett, som är idag. Jag är inte i form att börja på ny kula. Inte i form att läsa 300sidor fonetik i veckan och tre andra kurser. Orkar inte.

Ett prydligt pluggschema sitter uppe på min anslagstavla och ger min ångest. Veckan kommer springa förbi och helgen kan jag inte räkna med att få någonting gjort - precis som nästa helg, och helgen därefter...

Jag ska sluta klaga och ta mig i kragen - jag vet - men ingen ska fanimej komma och säga att lärare inte är bildade; vi jobbar hårt redan på universitetet (och då har jag ändå pluggat juridik) 

I helgen ska jag hem till Jönköping och andas lite; fylla lungorna med Vätterluft och landa. Kanske kan jag koppla bort skolan några dagar, vem vet. På fredag har mamma bjudit in tjejerna från släkten på middag, och söndag ska jag umgås med min älskade Therése. Jag hoppas på att våren är på min sida och ger mig lite energi att orka vidare.

Ta hand om er.

/Matilda

Hjärtat försöker frustrerat att hämta syre, tiden räcker inte till och jag pluggar dygnet runt. Nej, jag hade inte trott att jag skulle känna igen tentaångesten likt den från juristlinjen på Ämneslärarprogrammet - men det gör jag. Problemet är främst att allt svämmar över på en gång; tre salstentor, en hemtenta och en inlämning under loppet av 3 dagar(!). Jag pendlar mellan att känna pulsen i öronen och svetten i nacken, till att svälja självömkan och gå in i dagslånga pluggsessioner. Ibland känns det nästan bra; som att självförtroendet gömmer sig långt därinne, men jag vet att det finns. Hampus är till stor hjälp, så klart. Igår hade jag min första panikångestattack och tårarna gick inte att hålla inne.

"Du kan. Jag vet att du kan."

Några ord i en mening väcker mig till liv. Skakar min ömtåliga själ och ger mig en örfil:

"Klart jag kan. Jag ska."

Skillnaden på denna stess, jämfört med den jag upplevde för tre år sedan i Stockholm, berstår av en rad skäl. 1) Jag har Hampus närmre hjärtat än någonsin tidigare. 2) Jag är målmedveten nu, tillskillnad från juristlinjen, där jag kände mig vilsen från dag ett. 3) Jag sitter i samma båt som de flesta av mina klasskamrater som också kämpar med att bolla en tung grammatiktenta med tre andra.

Jag har tillsammans skrivit en protestlista över katastrofen som är vår tentaperiod, men ingen verkar vilja ta på sig ansvaret för en förändring. Jag ger dock inte upp i första taget och har vidarebefodrat mejlet till nästa eventuellt ansvariga som jag hoppas kunna ta våra synpunkter på allvar - speciellt om de är angelägna att utbilda fler lärare.(Vilket de hävdar att de är) Tänk efter: Vi utbildar oss till pedagoger, kunniga inom våra ämnen, såväl som didaktik - men får genomgå den minst pedagogiska tentaperioden någonsin- med måndagen den 21/3 som datum för: inlämning av hemtenta samt uppgift i Written Proficiency, samt två stora salstentor. Två dagar senare den största tentan hittils. Är det rimligt att kräva detta av oss? Är det rimligt att förvänta sig att vi kan göra vårt absolut bästa, när vi är nära brytpunkten varje dag?

??

Men som jag sa: protestera i all ära, men eftersom att det är försent att ändra några datum till denna tentaperioden är det bar att svälja bort klumpen i halsen och plugga.

 "Klart jag kan. Jag ska."

Idag lyckades jag i alla fall göra färdigt min hemtenta som jag kämpat med sedan i söndags - vilken jävla känsla! Önskar att jag hade kunnat klappa mig själv på axeln och belönat mig med lite Netflix, men icke. En inlämningsuppgift i Written Proficiency väntar på att bli klar idag.

Önska mig lycka till. Det kommer att fucking behövas.