Jag är inte den första, och jag kommer vara långt ifrån den sista som skriver om skräcken som spridit sig som en löpeld i världen. Skräcken, att på en fredagkväll inte vara säker på en konsert. På en restaurang. En fotbollsmatch. I en stad många kallar för hem.

Twitter, facebook och instagram har exploderat av kärleksbudskap och önskan om en bättre värld imorgon. Hashtaggen #Prayforparis används under peacemärken med Eiffeltornet i mitten.

Jag tänker inte be för Paris. För är det något världen inte behöver just nu så är det mer religion.

Mer ursäkter, anledningar till mord, skräck, paranoia, terror. Det jag skriver kommer från en plats i mitt hjärta som bara fått nog. Jag är mycket väl medveten om religion som något vackert att utgå ifrån, att detta är extremism, inte religion. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag är oerhört liberal- vi tycker som vi själva vill. Jag har bara fått nog. Jag orkar inte mer. Inte mer, inte en sekund mer. 

Aldrig mer en sekund av hatet, hämd i namnet av en gud - som antagligen inte ens finns. Aldrig mer en sekund av hjärntvättande, att lura unga flickor runt om i världen att gifta sig med er, svinaktiga, vidriga varelser. Aldrig mer en sekund av kall, oumbärlig ondska. 

Jag hoppas att ni blir besvikna när ni dör. Att 60 oskulder inte väntar er, utan ett rent, skärt helvete.

I helgen var första gången sedan vi flyttade till Göteborg som jag upplevt en stark hemlängtan. Inte efter Jönköping i sig, utan efter hemmet i mina vänner. Jag saknar att inte kunna spontanpromenera förbi Therése och Simon, eller ta en fika med Densie och Linda. Se hur Tim och Kajsas lilla Esther utvecklas. Träffa tjejgänget över en vinkväll. Monika på andra sidan jorden, nu också Jennie. Josefine och jag har alltid haft distansen mellan oss, men jag upplevde en stark saknad efter henne också. Jag har alltid sett mig som en självständig person med ett stort behov av min ensamhet. Men att inte ha sina vänner inom några kilometers slog mig plötsligt som en käftsmäll.

Hampus lyckades som vanligt muntra upp mig och fixade en myskväll med "Inside Out" och kramar. Han rådde mig till ett samtal med en vän dagen efter, som fick mig på bättre humör. Tim och Kajsa kommer hit en helg, en annan kommer Therése och Simon - jag kommer att träffa mina vänner. Poff!, säger det och sen är det jul i Jönköping igen. Jag känner mig absolut inte utanför i skolan, men såhär i början av utbildningen förösker alla att anpassa sig till det nya livet. Att kompisragga - hur gör man egentligen? Jag tror ju absoult inte att jag är den enda som är nyinflyttad till Göteborg.

Igår lyckades ändå ett par lärarstudenter att ta en kompisdejt på Hagabion. Supermysigt att lära känna de som har liknande ambitioner med livet! Nu ska jag förbereda mig inför en seminarieredovisning imorgon. 

Puss och kram!

Matilda

När jag började på lärarprogrammet hade jag dåliga erfarenheter av universitetsvärlden.

Efter en jobbig vår på juristprogrammet trodde jag verkligen att mina fina betyg var totalt oförtjänade -

jag pluggade ju trotsallt mellan 11 och 18 timmar/dygn utan att ligga på en jämn nivå. Är jag korkad? Hur har inga lärare sett detta tidigare?

Det kanske låter löjligt, men det var precis så det kändes. Efter en misslyckad första tenta ( där endast 2 % misslyckades) gick jag minst sagt genom en livskris. Hela mitt liv hade jag legat bland toppen - på högstadiet hade jag näst bäst slutbetyg på hela skolan. 

Trots att jag visste att lärarprogrammet antagligen inte skulle ha samma tempo, krav och framförallt - osunda konkurrens - satt de gamla vanorna i i flera veckor: jag läste allt. Tidigt. Grundligt. Gjorde alla uppgifter. Tidigt. Jag säger inte att det är dåligt att ligga bra till - det vill jag fortfarande göra. Men att lära sig att sålla bland vad i högen av litteratur som är relevant för uppgiften är absolut livsnödvändigt för att överleva på universitetet. Jag har börjat släppa taget om den enorma pressen och njuta av studentlivet istället.

Mycket av min positiva bild av lärarprogrammet har baserats i min praktikupplevelse. Jag kan inte beskriva med ord hur det känns att komma till en estetisk klass och hålla i helt egna lektioner. Uppleva elever som kommer fram efter lektionen för att fortsätta diskussionen vi precis haft i helklass med mig personligen. Att vara med och faktiskt göra skillnand. Emotionellt och kunskapsmässigt. Att eleverna kan tänka till och debattera för sin åsikt. Klyschigt kanske, men ändå så jävla sant.

Jag inser hur oerhört viktigt det är med att skapa demokratiskt tänkande människor som kan vara med och påverka en allt sjukare värld.

... och det tänker jag fanimej se till att göra efter examen. Teaching goals - fuck yes.

Puss och kram