När jag började på lärarprogrammet hade jag dåliga erfarenheter av universitetsvärlden.

Efter en jobbig vår på juristprogrammet trodde jag verkligen att mina fina betyg var totalt oförtjänade -

jag pluggade ju trotsallt mellan 11 och 18 timmar/dygn utan att ligga på en jämn nivå. Är jag korkad? Hur har inga lärare sett detta tidigare?

Det kanske låter löjligt, men det var precis så det kändes. Efter en misslyckad första tenta ( där endast 2 % misslyckades) gick jag minst sagt genom en livskris. Hela mitt liv hade jag legat bland toppen - på högstadiet hade jag näst bäst slutbetyg på hela skolan. 

Trots att jag visste att lärarprogrammet antagligen inte skulle ha samma tempo, krav och framförallt - osunda konkurrens - satt de gamla vanorna i i flera veckor: jag läste allt. Tidigt. Grundligt. Gjorde alla uppgifter. Tidigt. Jag säger inte att det är dåligt att ligga bra till - det vill jag fortfarande göra. Men att lära sig att sålla bland vad i högen av litteratur som är relevant för uppgiften är absolut livsnödvändigt för att överleva på universitetet. Jag har börjat släppa taget om den enorma pressen och njuta av studentlivet istället.

Mycket av min positiva bild av lärarprogrammet har baserats i min praktikupplevelse. Jag kan inte beskriva med ord hur det känns att komma till en estetisk klass och hålla i helt egna lektioner. Uppleva elever som kommer fram efter lektionen för att fortsätta diskussionen vi precis haft i helklass med mig personligen. Att vara med och faktiskt göra skillnand. Emotionellt och kunskapsmässigt. Att eleverna kan tänka till och debattera för sin åsikt. Klyschigt kanske, men ändå så jävla sant.

Jag inser hur oerhört viktigt det är med att skapa demokratiskt tänkande människor som kan vara med och påverka en allt sjukare värld.

... och det tänker jag fanimej se till att göra efter examen. Teaching goals - fuck yes.

Puss och kram