Skriver. Tänker. Försöker att få ordning på allt som snurrar i mitt huvud. En dag i taget, men var börjar jag?

Jag befinner mig någonstans mellan kaos och eufori och jag inser att gränsen är hårfin. Ett vattenfärgskrig och en tom canvas. En deadline som andas i nacken.

Hitta en monolog - öva in till perfektion.

Hitta gruppövningar och övaövaöva

Skriva på musiktexterna, bli klar innan sommaren

Spela in och redigera

Sammanställa musiken till bröllopet, övaövaöva

Hitta boende.

Ansökningar.

Stress:

Kommer jag ens att komma in på skolan?

Jag tror att jag behöver pressen för att överhuvudtaget kunna göra något alls. Samtidigt slår tanken av att stress inte kan framtvinga någonting kreativt alls och tanken gör mig orolig.

Andas. Skapa. Jag hinner.

Jag skriver mycket. Det har jag alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad det är jag skriver så är det processen av att klippa och klistra, blanda tanke med vackra ord som ständigt håller mig fokuserad. Det där med att skapa någonting helt eget. Mitt eget, som ingen annan kan röra.

Just nu jobbar jag på en låtidé som jag döpt till Flickan Under Linden. Jag vet väldigt lite om innehållet ännu och varför det ens är en idé- men Hon finns där. Och en dag är hon färdig att sjungas om.

Jag slänger enstaka ord och fraser på ett papper som dyker upp, samlar färgglada post-itlappar i en röra av förströdd poesi i en mapp. Den är rörig för alla andra utom för mig. Där känner jag mig lugn. Någonstans i det jag skapat, hur än rörigt, finns jag och det jag vill säga med texten.

För det mesta kan jag klippa ihop, retuchera kanterna och göra ett ihopkok av två halvor till en hel. Låttexter, dikter, noveller eller bara blogginlägg.

Antagligen finns det en rädsla i min mani i att sammanställa tankar och idéer till en text. Det är någonting jag funderat mycket över den sensaste tiden. Drömmaren i mig vill så desperat ta in varje underbart ögonblick i livet och spara i en låda: en souvenir från min livsresa. Glömskan är min fiende, jag fasar över att något vackert rinner genom mina fingrar. Att samla på mig och omges av vackra minnen känns som någonting som alltid varit självklart för mig. Sätta någonting konkret av en känsla. Sammanställa och förenkla. Ett hav av inspirerande böcker i min närhet.

När min sambo och jag blev tillsammans efter många år av vänskap, sommaren för nästan två år sedan, hittade jag en rad minnen som etsat sig fast på min näthinna. Minnen med känslor jag aldrig kunnat yttra för en levande själ tidigare, minnen jag förträngt för att jag helt enkelt inte ville veta av dem. Men de fanns alltid där. Dem skrämde mig helt enkelt på platsen där jag då befann mig.

År senare, när min värld totalt kastats om, tog jag fram dem igen. Granskade dem och insåg hur otroligt vackra de var.

Jag släppte dem äntligen fria och innan sommaren var slut hade jag sammanställt en tjock bok med minnen som för mig varit viktiga för vår historia. Bakgrunden, kärnan till hur vi dragits till varandra i flera år och äntligen hittat rätt. Berättelsen om hur vi fann varandra. För mig var det finaste jag någonsin skapat själv och reaktionen på min pojkväns ansikte när han fick den, var oslagbar. Jag var så lycklig av att äntligen lyckats göra någonting av bilderna i mitt huvud! Känslan var enastående och jag lovade mig själv att aldrig sluta skriva och spara på fina stunder.

Jag tar våra minnen

gör om dem till nåt fint

Nån slags verklighet

jag sparar

Allt, alla minnen, sorterar rättar till och göra allt fint igen

och sparar

/ Nån Slags Verklighet, Daniel Lindström

Jag kanske bara är en hopplös romantiker, than so be it. Det är nog helt enkelt sådan jag är. Det är jag och Daniel Lindström - vi hade nog kommit bra överens.

Från en stressad tjej och hopplös romantiker, till dig, en observatör eller kanske bara en bloggläsare,

...Det var dagens flum. Hoppas att du gillade det.

Matilda