Som bokmal och poesiälskare, befann jag mig framtills ett par veckor sedan i en längtan att finna en historia att bli handlöst förälskad i. Jag snöar gärna in mig i berättelser jag redan läst och fattat tycke för och alltför ofta analyserar jag i månader, ibland år, fram tills dess att jag blivit självutnämnd nördmärstare.

Som med så mycket annat i mitt liv just nu, kände jag att det var dags för förändring.

En vända till min favoritbokhandel hemma i Jönköping gav utdelning i form av två böcker(vilket var det min plånbok pallade vid tillfället).

Den jag hittills tagit mig an är romanen Looking for Alaska av John Green.

Jag ska inte ljuga: jag är en riktig sucker för romantisk populärkultur. Ingenting i min personliget känner någon som helst driv att själv jaga och utreda potentiella författare som jag kan komma att älska; jag är alldeles för lat på den punkten. I just detta fall valde jag boken baserat en bok jag tidigare läst av Green, nämligen The Fault in Our Stars.

I jakten på att finna"The Great Perhaps", det stora kanske, bestämmer sig sextonåriga Miles för att flytta från sin innehållsfattiga tillvaro i Florida för att börja på internat i Alabama. Snabbt skapar Miles ett nytt liv bland skolans ”elitrebeller” och faller under tiden handlöst för självdestruktive och mystiska Alaska Young. När en oväntad tragedi drabbar gruppen tar historien en vändning från tonårsförälskelse och smygrökning till mörka tankar av skuld och sorg. Faschinationen av människors sista ord kommer att få helt ny innebörd...

De första kapitlen lämnar mig likgiltig. Språket är nytt och upplägget känns nyskapande och främmande. Jag väljer att fortsätta sökandet efter djupet, som ligger och skvalpar i de(väldigt) uppenbart outsider karaktärerna som gör berättelsen. Det irriterar mig när det känns som att författaren hånar mig som läsare. Jag är inte dum, jag vet vem Alaska är - jag har läst om mystiska rebeller som hon innan. Eller?

Jag ska inte ljuga- vid sista sidan har jag helt och hållet vänt kappan efter vinden som helt uppenbart blåser åt en positiv vänding i ungdomslitteratur. Boken är inte ny, förvisso, men språket och berättelsen som är allt annat än mainstream, får mig att tänka i helt nya banor. Detta var precis vad jag sökte efter! En poetisk roman som får en att tänka till - och att inte ta någonting förgivet.

Vad tyckte ni?