Ibland nyper jag mig själv i armen och funderar - får livet vara så här oförskämt bra? Kan det verkligen vara så här fint? För det är precis där jag befinner mig just nu.

På tisdag gör jag min sista dag på min första praktik. Jag kan bara inte fatta vilken enorm flax jag haft med praktikplats - ett estetiskt gymnasium(vissa studenter hamnar på högstadiet) mitt i stan(jag slipper pendla flera timmar om dagen), Dessutom har jag haft turen att få gå brevid en alldeles underbar lärare som inte bara undervisar i engelska - utan också i en teater. 

Jag hade nog räknat med en tuff period när jag satte min fot på Schillerska, dag ett. Erfarenheterna från att ha jobbat på högstadiet var nog en bidragande faktor, antar jag. Det gick inte många minuter innan jag insett att jag hamnat på Per Brahegymnasiets motsvarighet och jag trivdes från första lektion. 

Allting stämmer. Jag älskar miljön, jag älskar kontakten med människorna. Planeringen och böckerna. Allt tycks flyta på som i ett dockskåp, och jag har turen att bevittna allt som händer. Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig själv så snabbt i rollen som lärare(vägen dit är ju fortfarande lång!) men det är lustigt - det är som att yrket hade en liten del jag trodde jag kunde passa i - och nu verkar jag hittat hela mig själv där. Min LLU(läraren som jag går brevid) har mycket med det att göra, det vet jag. Jag tror att jag kan se delar av mig och en gammal förebild till lärare jag hade på högstadiet, i henne. Hon har varit så öppen och vänlig mot mig och gett mig förtroendet att planera och genomföra lektioner. 

Känslan av att stå inför en gymnasieklass och hålla en lektion. Känslan av att bli förstådd av elever som vill något.  Den känslan är obeskrivlig.