När jag var liten bodde jag med min familj i en sömnig liten förort i Sverige. Lågstadieskolan vi gick på såg ut att vara ifrån en Alla Vi Barn i Bullerbyn - vision.  Min bror och jag växte inte upp i en religiös familj. Vi växte inte heller upp i en familj där vi var förbjudna att gå till kyrkan - vilket för mig var den absolut bästa gåvan vi kunde få med oss av vår barndom. Våra föräldrar gav oss en uppväxt där vi fick lära oss att bilda en egen uppfattning av världen; att vara källkritiska och fråga frågor, men samtidigt nyfikna. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick det valet och göra den resan. För det är långt ifrån alla barn som får.

När jag blev äldre blev det alltmer uppenbart att mina vänner kom från religiösa familjer; detta var inte alls ovanligt i orten vi bodde i - det var snarare ovanligare att komma från en icke-troende bakgrund än en religiös. Mina föräldrar tyckte att jag skulle hitta min egen sanning och hade som sagt var inga problem med att jag fick uppleva olika kulturer. Därför kretsade stora delar av min egen fritid i kyrkan, där alla mina vänner var. Måndagar var det scouterna, fredagar umgicks man på Tonår. Det var en jätterolig tid! Jag träffade många människor som gjorde min uppväxt fantastiskt rolig. Jag lärde mig så mycket. Utan den delen av mitt liv hade jag absolut inte varit den jag är idag.

Att hitta sig själv och sitt självförtroende är ett arbete som aldrig fullt tar slut - men oftast är det under tonåren som man som mest febrilt letar; drar ut varje låda och rotar, letar i garderoben och i böckerna. Desperat famlar man i blindo efter en ledtråd, en pusselbit att spara ner på hårddisken som "Jag.doc." Min trygga och öppna familj gav mig den möjligheten; vilket jag än idag jobbar på.

När jag blev ytterligare lite äldre började jag att hjälpa till som barnkörledare. Jag har alltid älskat barn och kombinationen med musik verkade jätterolig. I början tänkte jag inte så mycket på det, eftersom att jag under perioder av min tonår såg mig själv som troende kristen. Det var en del av min process att finna mig själv som också det är en erfarenhet som jag är tacksam över att ha haft i mitt liv. Dock alltid med källkritiken och möjligheten att ändra uppfattning, nära till hands. Det är någonting som inte alltid är självklart för barn som växer upp under andra förhållanden. Religiösa, tillexempel.

Det var först när jag hjälpte till om söndagarna på söndagsskolan som jag började att reagera. Till viss del handlade lektionerna om att lära ut kristna värderingar, att älska sin nästa och så vidare. Dessa punkter har viktig innebörd även i livet utan religion. En, för mig, sund bild att dela med sig till den yngre generationen. Men ibland reagerade jag. Plötsligt kändes söndagsförmiddagarna mer som lektioner i skolan - vi talade om för barn hur allt egentligen gick till. Det var inte en lektion där barnen fick lära sig om sin kultur och vad man trott på i en väldans många år. Vi lärde ut vår tro som vetenskap, istället för en av många religioner i världen. Det är såklart svårt att vara objektiv när man själv är så partisk. Men detta var så långt ifrån vidsyntheten jag var van vid att få hemifrån.

Jag förstår varför man vill att sina barn skulle ha samma tro och leva efter samma värderingar som du - absolut. Jag har själv sett många fina sidor som kommer i den gemenskapen som kommer med en församling: Tack vare att jag själv valde det. Men om det fanns någonting som jag skulle önska varje barn, så är det sin egen förmåga att tänka och skapa en egen uppfattning av livet. Att istället säga; "såhär tror jag att världen skapades. Andra tror såhär. Vad tror du?" Att använda religionen som en lära, istället för att lägga den som basfakta.

Religion har länge använts som ett maktvapen, ett sätt att hålla kvinnor undertryckta och männen i kontroll. Det händer fortfarande runt om i världen. Men vi i Sverige har ju kommit så mycket längre, tycker man. Men; om vi nu lever i ett fritt land, varför impregnerar vi vår bild i våra barns huvuden, när den borde handla om val och egen tanke? Vad gör vi egentligen bättre när vi talar om snarare än undervisar om kultur och historia? Detta är givetvis en personlig uppfattning och det handlar om långt ifrån alla med religiös bakgrund jag träffat i mitt liv. Jag tycker dock att frågan är intressant och hatten av till er präster, ungdomsledare och andra som behandlar barn som barn och deras frågor som acceptabla. Ni som visar livets oändliga möjligheter, ni som får barn och ungdomar att tänka bortom alla ramar - det är så man ger möjlighet till utveckling till allt i hela världen. Man behöver inte förkasta religion! Min poäng är bara att man bör hitta sin egen version av sin tro, och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. A

Att hålla isär religion och personliga värderingar när det kommer till uppfostran är svårt, inser jag.

Jag skulle aldrig tillåta mina minderåriga barn att dricka alkohol eller testa droger för att de måste få "hitta sig själva". Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att vi borde lära våra barn om att visa respekt och att inte tabubelägga någonting. Lära dem att det är nyttigt att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning.

Mina föräldrar gifte sig när jag var fem år gammal och min bror tre. Jag minns dagen kristallklart; mammas champagnefärgade klänning, lillebror trumpen över det faktum att få ris kastat på oss när vi lämnade kyrkan. Min faster som ger mig marsipanrosen på bröllopstårtan, och hur hon dansande med mig.

När jag skojade om att jag var en oäkting eftersom att jag är född innan mina föräldrars äktenskap, var det ingen i kyrkan som skrattade. Det blev tillochmed pinsam tystnad. Jag förstår - som troende kristen är det ju kutym, (snarare än regel längre) att man är gift innan man bor ihop, än mindre skaffar barn.

Efter det var det många som såg annorlunda på mig.

Att det är något som kanske var främmande i deras värld förstår jag. Men deras reaktion väckte en tankegång hos mig.

Hur blir världen när vi ifråntar andra, oliksinnade deras rätt att själva ta sina egna beslut i livet? Varför ska inte en homosexuell man eller kvinna få gifta sig av kärlek, om jag inte tycker att det är okej? Varför ska inte ett par som älskar varandra få uttrycka den på det sätt de själva väljer- som att bo ihop, skaffa barn, eller bara ha sex innan äktenskap? Jag som alltid respekterat den kristna tron och hur de väljer att leva sina liv - så varför kan inte andra också få den respekten tillbaka genom att ta egna beslut? Vi kallar det för fördomar i vardagligt tal. (Och detta är bilden jag fått av vissa troende. Verkligen inte alla.)

Min långdragna poäng är att respekt föder respekt. Jag har aldrig sett ner på en kristen för deras värderingar, eftersom att jag lärt mig om deras tro och deras sätt att leva. Jag respekterar deras tro och kan tillochmed avundas deras sätt att se på livet ibland. Däremot har jag valt att inte leva mitt eget liv så. Och oavsett vad folk tycker om mig så har jag hittat mig själv genom att testa saker som har utvecklat mig - saker som ingenting - speciellt inte en religion, sagt till mig att inte göra.

Jag håller nämligen med till 100% av mycket av de värderingar som det berättas om i Bibeln, och mycket lever jag efter utan att kalla mig religiös: Jag är ödmjuk och hjälper andra i den mån jag har möjlighet. Det fina med religion är att det fötts ur något vackert, hopp och kärlek, men missbrukats av så många i hemska syften: krig tillexempel. Människorna som trots världens orättvisor och hemskheter tror ska därför inte ses som svagare än oss andra: tvärtom. De troende är starkare än oss andra i det avseendet. De tror på något som är större än oss andra och tillsammans bildar de en stark gemenskap.

Trots det, tror jag att många bromsas av sin tro och stirrar sig blinda av vad man får och vad man inte får göra. Precis som att det du själv borde bestämma över när du är vuxen, i själva verket dikteras av församling eller familj. Som vem du älskar. Vem du lever med. Hur du lever. Saker ingen annan har med att göra. Det är punkter som jag aldrig hade velat att någon annan bestämde över i mitt liv. De är mina beslut, mina rättigheter och det är det jag kallar mitt liv.

Än idag har jag kristna vänner kvar från i mitt liv sedan tonåren, men det är inte de som stirrade sig blinda av våra olikheter. Det är människorna som accepterar oliksinnade, lär så länge de lever och framförallt: respekterar varandra.

Skriver. Tänker. Försöker att få ordning på allt som snurrar i mitt huvud. En dag i taget, men var börjar jag?

Jag befinner mig någonstans mellan kaos och eufori och jag inser att gränsen är hårfin. Ett vattenfärgskrig och en tom canvas. En deadline som andas i nacken.

Hitta en monolog - öva in till perfektion.

Hitta gruppövningar och övaövaöva

Skriva på musiktexterna, bli klar innan sommaren

Spela in och redigera

Sammanställa musiken till bröllopet, övaövaöva

Hitta boende.

Ansökningar.

Stress:

Kommer jag ens att komma in på skolan?

Jag tror att jag behöver pressen för att överhuvudtaget kunna göra något alls. Samtidigt slår tanken av att stress inte kan framtvinga någonting kreativt alls och tanken gör mig orolig.

Andas. Skapa. Jag hinner.

Jag skriver mycket. Det har jag alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad det är jag skriver så är det processen av att klippa och klistra, blanda tanke med vackra ord som ständigt håller mig fokuserad. Det där med att skapa någonting helt eget. Mitt eget, som ingen annan kan röra.

Just nu jobbar jag på en låtidé som jag döpt till Flickan Under Linden. Jag vet väldigt lite om innehållet ännu och varför det ens är en idé- men Hon finns där. Och en dag är hon färdig att sjungas om.

Jag slänger enstaka ord och fraser på ett papper som dyker upp, samlar färgglada post-itlappar i en röra av förströdd poesi i en mapp. Den är rörig för alla andra utom för mig. Där känner jag mig lugn. Någonstans i det jag skapat, hur än rörigt, finns jag och det jag vill säga med texten.

För det mesta kan jag klippa ihop, retuchera kanterna och göra ett ihopkok av två halvor till en hel. Låttexter, dikter, noveller eller bara blogginlägg.

Antagligen finns det en rädsla i min mani i att sammanställa tankar och idéer till en text. Det är någonting jag funderat mycket över den sensaste tiden. Drömmaren i mig vill så desperat ta in varje underbart ögonblick i livet och spara i en låda: en souvenir från min livsresa. Glömskan är min fiende, jag fasar över att något vackert rinner genom mina fingrar. Att samla på mig och omges av vackra minnen känns som någonting som alltid varit självklart för mig. Sätta någonting konkret av en känsla. Sammanställa och förenkla. Ett hav av inspirerande böcker i min närhet.

När min sambo och jag blev tillsammans efter många år av vänskap, sommaren för nästan två år sedan, hittade jag en rad minnen som etsat sig fast på min näthinna. Minnen med känslor jag aldrig kunnat yttra för en levande själ tidigare, minnen jag förträngt för att jag helt enkelt inte ville veta av dem. Men de fanns alltid där. Dem skrämde mig helt enkelt på platsen där jag då befann mig.

År senare, när min värld totalt kastats om, tog jag fram dem igen. Granskade dem och insåg hur otroligt vackra de var.

Jag släppte dem äntligen fria och innan sommaren var slut hade jag sammanställt en tjock bok med minnen som för mig varit viktiga för vår historia. Bakgrunden, kärnan till hur vi dragits till varandra i flera år och äntligen hittat rätt. Berättelsen om hur vi fann varandra. För mig var det finaste jag någonsin skapat själv och reaktionen på min pojkväns ansikte när han fick den, var oslagbar. Jag var så lycklig av att äntligen lyckats göra någonting av bilderna i mitt huvud! Känslan var enastående och jag lovade mig själv att aldrig sluta skriva och spara på fina stunder.

Jag tar våra minnen

gör om dem till nåt fint

Nån slags verklighet

jag sparar

Allt, alla minnen, sorterar rättar till och göra allt fint igen

och sparar

/ Nån Slags Verklighet, Daniel Lindström

Jag kanske bara är en hopplös romantiker, than so be it. Det är nog helt enkelt sådan jag är. Det är jag och Daniel Lindström - vi hade nog kommit bra överens.

Från en stressad tjej och hopplös romantiker, till dig, en observatör eller kanske bara en bloggläsare,

...Det var dagens flum. Hoppas att du gillade det.

Matilda

Hej, bloggen!

Det är en vacker dag, jag kan höra fågelkvitter genom mitt kontorsfönster. Det verkar inte blåsa lika mycket som det har det senaste. Våren är på väg och plötsligt börjar livet göra sig påmind - allt som våren, sommaren och framförallt hösten kommer att bjuda på. Hur fort allt kommer att gå. Jag är nervös och exalterad, nyfiken på vårt nya liv som förhoppningsvis börjar i september.

Jag känner mig alltid kreativ denna tid på året - även om jag inte brukar producera så mycket så är inspirationen där och det är en ljuvlig känsla! Jag är glad, pigg och vaken. Drömmer mig bort till strandklänningar och sand mellan tårna.

Det är framförallt maj där allt händer, vilket jag inser nu när jag sitter med listor på allt som måste hinnas med innan sommaren. I maj är det mycket roligt som händer. Framförallt kommer min älskade Monika hem(!) och det ska givetvis firas med dunder och brak. Det är obeskrivligt lyckligt att ens tänka tanken. Dessutom har vi bröllopsspelningen i slutet av maj, gissa om det ska bli kul!

Förutom alla intagningsprov och nervositet som kommer just denna försommarmånad, är maj inte bara en vändpunkt - det blir också ett avsked till alla älskade kollegor jag måste säga hej då till - trots att jag antagligen kommer att arbeta större delen av juli.

I sex somrar har jag arbetat här på Troax, det var här jag fick mitt första riktiga, stadiga arbete. Mina flickor, mina underbara flickor, Tina och Lovisa; som jag kommer sakna er! Vi kommer att planera in en tjejkväll innan sommaren och innan alla försvinner på semester, så att vi kan fira tillsammans. Som tur är fyller Troax dessutom 60 år och med den kommer en stor fest som kommer bli som ett perfekt avslut för mig. Jag har varit lite överambitiös och beställt en ljuvlig chiffongklänning som kom igår, det ska bli så roligt. (bal-feeling all over again)

Innan dess hoppas jag på att få mycket gjort, framförallt inom musikskriveriet med min käre vän. Om vi kan satsa på att ha ett par låtar inspelade innan sommaren kanske vi hinner med målet att uppträda på lite restauranger i sommar. Jag tänker att det är gynnsamt på flera olika sätt att hålla mig produktiv inom konstnärliga grenar eftersom att det håller kreativiteten uppe till mina intagningsprov - och - förhoppningsvis, min skolstart i höst.

Jag skulle vilja satsa på ett fotoprojekt med min älskade Therése - hon är så fantastiskt duktig med kameran och jag har så mycket jag skulle vilja skapa med henne. Framförallt hoppas jag på att hon skulle kunna hjälpa mig att designa min blogg så att den känns lite mer personlig och vacker än vad den gör nu - heaven knows I know nothing about this stuff.

Dessutom, eftersom att min sambo aldrig har sin kamera uppe, skulle jag vilja passa på att be Therése att ta ett par bilder av honom också. Alla bilder som finns på honom, förvränger han ansiktet för komisk effekt. Jag ska egentligen inget säga, min farmor har klagat på mig för exakt samma sak under hela min barndom. Nu kan jag dock förstå vad hon menade- det kan vara roligt med ett par seriösa bilder. Jag tror att man ångrar sig senare annars.

Ett av Therése fotoprojekt av mig, sommaren 2012

Det är så mycket som måste planeras in, semester och lediga strödagar, jag måste hitta en monolog att framföra till proven, samt hinna med ett par dagar studiebesök hos mina underbara teaterlärare för att få tips, råd och stöd. Boende ska hittas, ansökningar skrivas och allting bubblar liksom runt om i mig. Jag gillar i hemlighet att ha mycket att göra, men samtidigt hinner jag alltid med att stressa upp mig och bli nervös över allt, vilket gör att situationen förändras och byter form.

Jag försöker att hitta alla ljusglimtar jag har att se fram emot tills dess: som Londonresan i juni. Jag och ett tjejgäng ska åka till Hyde Park för att se Taylor Swift, och det kommer bli fantastiskt kul. En långhelg med bara tjejer, som ett minne för livet.

Sen är det bara att invänta våra antagningsbesked och hoppas på det bästa.

Matilda

Fredag.

Det har varit en av de där ensamma veckorna när jag och Hampus jobbar om varandra. Det suger energi ur mig att inte ha vardagen tillsammans med honom, med allt vad det innebär. Att laga mat, träna eller att bara läsa en bok känns innehållslöst utan Hampus. Mitt sätt att hantera det blir att begrava mig själv i projekt och aktiviteter som jag älskar för att försöka fördriva tiden. Min kreativitet får mycket uträttat trots allt, ett behov som jag behöver få utlopp för ibland.

En annan ljusglimt med hela situationen är att vi tar sällan varandra för givet längre. Lite som att fasta under veckorna vi inte ses och frossa under dagarna vi är lediga tillsammans. Så otroligt värdefulla blir timmar och dagar. Vi har inte haft en ledig helg tillsammans sedan ett par veckor innan jag åkte till Italien, men nu är det äntligen vår tur.

Hampus och jag åker iväg redan i eftermiddag, så fort jag kommer till hem Jönköping. Vi behöver detta, så mycket har hänt i hans liv och i mitt, att vi måste komma bort för att handskas med det. Glömma vardagen en smula. Ta hand om varandra och unna oss det.

Stockholm fick det bli. Vår vardagsflykt.

Jag har blandade känslor för huvudstaden. Ett tag var jag rädd att mina känslodippar jag hade under min universitetstid skulle utveckla något slags förakt mot staden; att jag skulle förknippa mina demoner med platsen där allting hände.

Till viss del kanske det är så. Men kärleken till staden väger över och jag kommer på mig själv med att sakna Stockholm. Jag älskade att bo i en outtömlig stad, så stor att jag omöjligt kunde tröttna. Så olikt vårt hem i lilla Jönköping som jag också älskar. En musiklista som var lika sorglig som vacker som jag hunnit tröttna på så många gånger sedan dess.

Mitt blod drar sig till något större; jag kan känna hur mina förberedelser och rehabiliteringar från 2013 liksom har byggt upp en förväntan av förändring och jag är inte rädd längre. Mest tack vare Hampus. Min stöttepelare.

Vi åker till Västerhaninge ikväll, till min underbara moster och hennes man. Jag bodde där i slutet av mina juridikstudier och mitt rum känns fortfarande som mitt, fastän det är två år sedan. Maggan är på många sett som en extra mormor, med tanke på att hon är 18 år äldre än min mamma. Och vilken mormor sedan! Hon är en utan de vänligaste själarna jag träffat och jag tyckte verkligen om att bo hos henne.

Vi sover över i natt och passar på att umgås lite över middag ikväll, imorgon åker vi in till stan och checkar in på ett vandrarhem på en båt nära Gamla Stan.(Åh, Gamla Stan, jag älskar dig!)

Efter det har vi inte så mycket mer inplanerat. Jag går gärna planlöst runt om i Gamla Stan om det är vackert väder, promenerar vid hamnen och äter lunch på någon mysig uteservering. Kanske ta en shoppingrunda på Drottninggatan eller en kaffe på Söder. Det är nog lite för tidigt för Kungsträdgården att stå i blom, det hade annars det varit ännu ett ställe värt att besöka. Det är hisnande vackert när körsbärsträden blommar där, men jag kan för mitt liv inte minnas ungefär när det är. Antagligen om några veckor.

Kungsträdgården i blom

Hampus och jag hade planerat att boka biljetter till en föreställning, eftersom att vi båda älskar att gå på teater(I'm the luckiest girl inte world) men för en gångs skull verkade ingenting direkt locka.(Förutom Livet är en Schlager, men den har jag ju redan sett). Vi har pratat om att kanske gå på Stand-up, men vi får se. Annars låter en lördagkväll ute med middag och dans som en utmärkt lösning och jag tror inte att vi kommer att ha tråkigt.

Nu räknar jag timmarna till jag får sätta mig i min lilla tantbil, med min älskling vid min sida och en helg framför oss - tillsammans.

Njut av våren i helgen!

Matilda

Jag har fått jättemycket fin respons på mina tidigare inlägg och jag vill börja med att tacka er! Ofta sitter man och håller inne på komplimanger, trots att man egentligen vet att det inte kan slå fel. Jag har fått så mycket fina tankar och kommentarer om mina inlägg att jag blir alldeles rörd! Tusen tack för att ni gjort mina dagar så bra!

Många av er har hört av sig och frågat hur jag mår och hur mitt liv ser ut utan musiken. Nu kan jag lyckligt avslöja att jag just nu tagit mig an tre nya musikrelaterade projekt!

Det första, som jag började med redan i januari, är att börjat sjunga i pop-rockkören Vox Populi i Österrängskyrkan på tisdagskvällarna. Det är verkligen roligt att varje vecka ha ett par timmar inplanerad musik - ungefär som en hobby man hade vid sidan av skolan förr, som ridning eller fotbollsträning. Jag älskar verkligen att det är så många olika människor som träffas för att dela en gemensam passion tillsammans.
Är du intresserad av att börja i Vox Populi? Det är bara att dyka upp, tisdagar kl. 19:00!

Nummer två, är en bröllopsspelning jag blivit erbjuden att göra med en av mina föräldrars vänner, Magnus. (Nu mera en vän till mig med för den delen). Det ska bli fantastiskt roligt att göra bröllop igen - det var ett par år sen senast, trots att det är bland de roligaste spelningarna man kan göra. Magnus och jag har börjat repa redan nu, så att vi ska kunna slipa på allt ensamma och tillsammans innan det är dags. Planen är att han ska spela gitarr live med musikbakgrund som kompletterar. Eftersom att det är bröllopsfesten vi ska spela på så blir repertoaren rivig, med mycket show och gamla klassiska festlåtar folk brukar älska. Ska bli så himla roligt!

Den tredje och sista, är ett projekt jag velat återuppta i flera år. Jag har verkligen saknat att skriva egen musik, sedan jag och en f.d bandmedlem slutade att jobba tillsammans. Efter den deppiga vintern bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i saken och frågade en kär vän om han var intresserad; vi har spelat tillsammans mycket under gymnasiet och vid färre tillfällen efter det. När jag tog upp frågan blommade en massor av nya, spännande idéer upp mellan oss och jag insåg att detta är något vi borde startat för längesedan. Jag känner mig mer inspirerad än jag gjort på många år så det ska verkligen bli jätteroligt! Första reptillfället är inplanerat till imorgon kväll, där vi hoppas kunna jamma ihop våra idéer till nya kreationer. Målet är att hinna skriva några låtar innan sommaren så att vi förhoppningsvis kan uppträda på caféer och restauranger runt om i stan. Sommarfeeling? Mer än lite.

/Lycklig tjej som känner hopp om'et

Är det inte fantastiskt vad lite solensken kan göra med oss, efter vinteridet? Bara den lilla detaljen att sätta sig i en varm bil på morgonen och möta rena, dammiga och ljusa gator?

Helgen var underbar - jag såg till att den för en gångs skull innehöll det mesta som jag behöver för att må bra - framförallt egentid, men också Hampustid, kompistid och teater.

På fredagen kom några vänner över för att spela sällskapsspel och umgås. Det brukar vara ett himla krångel att få ihop alla(totalt brukar vi vara åtta stycken, dvs 4 par) men denna gång lyckades vi ändå att få ihop sex av oss, vilket var jättemysigt! Vi spelade Besserwisser(som påminner om TP) och vanligt TP. Några av oss, bl.a Hampus skulle upp tidigt dagen därpå, så det blev en tidig kväll, vilket jag kan tycka är underbart en fredag. Vad som är ännu härligare är att vakna 08:30 en lördag, utvilad och mötas av solsken.

Lördagen var verkligen min dag. Jag började dagen med ett nytt recept bananpannkakor jag precis kommit över - så enkelt och så gott! Allt man gör är att mosa en banan och blanda med två ägg och ett kryddmått vaniljsocker - sen steka som lite tjockare och mindre amerikanska pannkakor. Toppa det med lite keso eller turkisk yoghurt. Ljuvligt!

Efter det var jag en sväng hos frisören, där jag fräschade till topparna en aning. Har länge funderat på att göra nåt drastiskt med mitt hår, men jag fegade ur när jag bokade tiden. Det var ändå den där härliga känslan av fina toppar när jag gick därifrån. Efter det tog jag en skön tur på stan, bara jag och lite shopping. Ett par vårplagg för att pigga upp min deppiga vintergarderob och lite småstrunt som man alltid verkar vara i behov av.

Jag satte mig på relativt nybyggda Bernards på öster - har verkligen försökt att testa det tidigare, men det har aldrig blivit av. Med kopp kaffe och en fantastisk bok som jag läser för tillfället, fördrev jag en och en halv timma för mig själv. Jag älskar verkligen att sitta på cafeér och läsa, med det trygga surret av fikagäster och deras lågmälda stämmor, det lätta klingandet av kaffekoppar som flyttas och doften av nybakade bullar och mjölkskum.

 
 Bok: Den Osynliga Bron, av Julie Orringer 

Det kändes verkligen stärkande med den där förmiddagen för mig själv, att ladda mina egna batterier utan stress eller måsten. Jag märker på mig själv när jag är i behov av det, ibland kan något så enkelt som en timme ensam göra underverk. Jag blir utvilad och redo att ta tag i saker och få dem gjorda.

Mina föräldrar var i stan en runda, så vi tog en lunch tillsammans på nyöppnade Mi Cocina - en latinamerikans restaurang som ligger i gamla Lingons lokaler. En underbart ljuvlig Ratatouille senare gick jag hem till min kärlek som slutat jobba och snyggade till lägenheten efter gårdagen och njöt av att vara hemma, utan planer, med min bästa vän.

Vi tänkte att se 50 Shades of Grey - men vi bröt efter 45 minuter. Det är alltid spännande att se "what the fuss is all about" och vad alla pratar om, men min bedömning av filmen, är nog att sexnoveller bör förbli sexnoveller och inte filmatiseras som seriös spelfilm. Givetvis vet jag att det är oerhört smart att göra en film som ALLA kommer att se,(MONEY!) men ingen förväntar sig heller bra kritik. Ärligt talat blev replikerna som är ordagrant tagna ur boken, rent av löjliga. Så, hur mycket jag än tycker att skådisarna skötte sig och hur mycket jag än ville gilla den - tyvärr, den var ingenting för mig.(ännu mindre för Hampus!)

Istället stannade jag och Hampus uppe sent och bara pratade. Sådan tid är så mycket värd när man bor ihop; det blir lätt att man tar varandra lite för givet, där var och en gör sitt - Hampus vid datorn, jag med min surfplatta och Netflix. Stunder där man kan prata i timmar, där man påminns om varför man avgudar personen man lever sitt liv med - sådana stunder gör livet underbart.

                                                  
                                         Amanda på Condecco

Söndagen fortsatte i samma mysiga bana. Hampus jobbade öppning igen, så jag passade på att klämma in en lunch med söta Amanda, sedan mötte jag Jennie i Huskvarna där vi såg en uppsättning av musikalen Blodsbröder, regisserad av vår älskade teaterlärare Carl- Michael. Längtan att tillhöra en ensemble växte sig stark hos både mig och Jennie, men eftersom att vi båda planerar att fortsätta med teatern, kändes det mest härligt att titta på - det var ett tag sedan sist. Hoppas ni haft en skön helg i solen!

/ Matilda

Jag har aldrig gillat sport och idrott. Avskytt det, tillochmed. När jag tänker tillbaka på min skoltid är det inte friidrotten eller simmningen som ljusar upp minnena - snarare tvärtom. Jag har alltid haft svårt att sympatisera med mina egna idrottslärare, då jag alltid uppfattat några av dem jag personligen haft, som tuffa och oförlåtande och med tendensen att favorisera elever med födel i ämnet. (observera att detta givetvis inte gäller alla, utan ett par av de få jag personligen haft som lärare)Det var alltför vanligt förekommande att klassens mobbare löpte amok på idrottslektionerna, lyckliga över att äntligen ligga i överkant i ett ämne, "duktighetshierarkin" omkastad.

De som vanligtvis var duktiga i skolan, ständigt blyga eller bara allmänt ointresserade av ämnet, blev offer för deras slagord - och i tonåren högg det djupa sår som sitter i än, för många av oss. Alltför många minnen i mitt huvud, vittnar om obligatoriska volleybollturneringar, där mobbarnas hån drivit oss till tårar och ångest inför nästkommande lektioner.

Ett speciellt hemskt minne, kommer från en lektion någon gång på högstadiet. Vi hade nyligen påbörjat ett nytt område, softboll, som för många av oss var helt nytt. Likt brännboll eller baseboll, ställdes det ena laget upp på rad framför det andra, i väntan på sin tur att slå iväg bollen, hårt, med ett metallracket. Mitt ointresse för sporten har förträngt reglerna, men efter ett visst antal försök att klippa till bollen, vill jag minnas att man bränt sina chanser för den omgången. En av mina vänner, som liksom jag bävade inför tanken att stå på liveaudition inför mobbarna och skjuta iväg en stenhård boll, stod framför mig, skakandes av nervoritet, ängsligheten i ögonen. Ett lamm i en hage full av vargar.

Efter att ha missat att träffa bollen första gången, gick ett tystlåtet surr i gympasalen. Hånet, klart där men  med ändå liksom okonkret och svår att fånga med blicken. Ingenting gjordes åt saken.

Andra svingen kom med större osäkerhet än den första och denna gången nöjde sig inte åskådarna med diskreta mummel. Några i andra flocken av gamar började öppet hånskratta, medan andra osäkra tjejer höll för munnen, i hopp om att passa in bland de coola killarna, men samtidigt inte bli utpekad som en av mobbarna.

En pojke, som vikt sig dubbel av hånskratt vände sig plötsligt till den utsatta flickan i fråga och skrek:   "Nu för i helvete, jävla subba!"

I några sekunder stod jag och några andra från mitt lag som fastfrusna. Som om jag inte riktigt kunde få grepp om situationen framför mina ögon. Jag, måhända klassens plugghäst och nörd, var inte mindre rapp i käften för det. Vilket skapade underbara år där jag, ovetandes om vad folk egentligen tyckte om mig, oftast och helst, hamnade i den bekväma bakgrunden.

Denna situation krävde mer än så.

När min tillfälliga förlamning släppt greppet om mig, flydde en harang av svordomar och förbannelser mot pojken och de andra. Osäkerheten över sporten hade inget som helst att göra med situationen framför mig, detta var med brinnande passion och hat som jag befriade alla mina undertryckta åsikter.

Efter att förgäves ha sökt lärarens uppmärksamhet(som verkade helt ovetandes om den verbala slakt som ägt rum av min väninna) flydde flickan ut ur salen, med mig och två andra vänner i hasorna.

Ingen ursäkt. Inga påföljer eller straff. Bara ännu ett fall av "barn i den åldern kan vara grymma" i mängden av osynlig och synlig mobbning. Som sagt: detta sitter i än, tveklöst för flickan som utsattes för detta just denna gång, och flera gånger efter det. Sannerligen också för mig och många av våra kamrater. Vi är långt ifrån de enda.

Jag säger inte att jag har svaren och lösningarna på liknande mobbning. Jag säger mig inte veta ett skvatt om hur man tacklar situationer som påminner om denna. Jag säger inte heller att det inte finns betydligt grövre psykisk eller fysisk mobbing. Men att inte bry sig är rent av fel och vi som elever, barn, borde inte haft ansvaret för att lösningen gick i hamn. Min kompis skulle fått stöd. Mobbarna påföljder. Istället hände ingenting. Vi tvingades gå till samma idrottslektion vecka efter vecka och utstå samma behandling två gånger i veckan tills den dag vi slutade högstadiet.

Jaa, jag skyller på lärarna och skolan. I synnerhet idrottsläraren som "viftade bort" detta som en vardagsförteelse. Det verkar som att någon borde sett flickans lidande, hört våra rop på hjälp. Är skolan så handfallen att de inte kan göra någonting är något oerhört FEL. En lärare såg och hörde. Utan att strunta i problemet, eller kritiskt tillmötesgå situationen. En lärare som kände smärtan min kompis kände. Och inte var det läraren som skulle bevittnat händelsen som borde burit ansvaret för att förhindra att något liknande överhuvudtaget kunnat äga rum. Läraren som hanterade situationen annorlunda, var M. Min fantastiska mentor M. I drösen av alla lärare som "inte kunde göra något" som såg, eller borde sett allt, var hon den enda.

M ringde föräldrar, gav min kompis dispans på deadlines och pratade med rektorn. Detta skulle inte hamna mellan stolarna. Tyvärr blev det inte mycket mer än så (tack vare en himla massa skräp som liksom hamnade i mellan) 

Tack M för att du var så engagerad. Tack för att du såg den lilla människan, den rädda och den som var i behov av hjälp. Du är en av de största inspirationskällorna som väckt min dröm om att själv bli lärare. En dag hoppas jag kunna intressera och hjälpa andra elever till att våga, i lika många avseenden som du hjälpt mig och många andra. Händelsen inträffade för mellan 7 och 9 år sedan, så det är inte ens säkert att du minns. Men tro mig, vi har inte glömt.

/Matilda

är en organisation som aktivt arbetar med att utrota mobbning. Bli månadsgivare, så att fler kan utbilda sig i kampen mot utanförskap och mobbning på:

www.friends.se/stod-oss/

Sista dagen i Livigno, fredagen, satt min pappa och jag mest i en av backarnas restauranger. Vädret var inte det bästa och våra ben var ganska tacksamma över att "ge upp" tidigt efter en hel veckas intensiv åkning. Hursomhelst, när jag satt där, försjunken i min bok med pappa, inne på min tredje kopp kaffe, surrade det till i telefonen. Ett röstmeddelande togs emot från min bästa vän, Monika, på andra sidan jorden.

Eftersom att vi satt på ett högljutt fik, laddade jag ner meddelandet från messanger och lyssnade på det, timmar senare på hotellet, där vi inte hade wifi. En gäll röst i andra änden:

"MATILDAA..!! Fattar du att om...två månader...två och en halv månad, så får jag träffa dig igen!? biljetten är bokad, jag kommer hem och stannar heela sommaren och det kommer bli så braa!! "

Monika, som för tillfället pluggar på en högt ansedd filmskola i Vancouver skulle äntligen komma hem till sommaren. Detta var ingen nyhet; skolan tar slut i april och att hennes visum går antagligen ut då med. Att inte ha träffat min bästa vän på ett år och tre månader(än så länge) är tuffare än jag kan beskriva. Speciellt efter en höst och vinter där jag mått sämre än någonsin, efter dramatik och uppbrott med en stor del av mitt liv - musiken. Ärligt talat vet jag inte hur jag hade överlevt utan Hampus. Skype är såklart en bidragande faktor till min hälsa(som förövrigt blivit mycket bättre med tiden) där jag kunnat kommunicera om allt som hänt och fått tröst och stöd från Monika. Det kan vara förjävligt att växa upp och ifrån saker och ting. Men Monika och Hampus har alltid funnits där - en i sängen brevid mig, den andre på en kontinent långt borta. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu är att förlora dig också.

Nu har jag ett datum. Ett datum jag kan räkna ner till, planera inför, längta efter - och jag saknar henne mer än någonsin!

För några veckor sedan, runt Monikas 23årsdag, skickade jag ett brev med en lista på hundra saker vi skulle hinna med i sommar. Jag tänkte inte ens när jag fyllde sidan med ord på aktiviteter, konstiga och underbara, saker som jag väntat på att få göra i över ett års tid med henne. Nyheten hade gjort mig ännu mer uppfylld, om jag visste att hon skulle komma tillbaka för gott - men givetvis är Monika biten av filmmakeriet och drömmer sig tillbaka till Kanada innan hon ens lämnat landet.

Det är en konstig känsla, och jag har funderat mycket över det, att ha sin bästa vän så långt bort, under en så lång tid. Jag har åtskilliga gånger tänkt, under dagar då bottnen verkat bottenlöst, vad poängen med allt var; varför ens ha kontakt när man bara kunde prata en timma nån gång under en söndagskväll när båda hittade tid? Under tiden vi inte pratat på Skype eller via mejl, behöver vi ju båda någon annan att luta axeln mot - och  hon har delat flera leende ansikten via instagram och facebook. Det är inte helt utan ett stygn av svartsjuka jag motvilligt tvingat mig själv att gilla bilderna - vilket i sig är fruktansvärt själviskt, jag vet. Det borde inte vara ett dugg jobbigt att se min vän lycklig. Monika har följt sin absolut högsta dröm till Kanada, där hon funnit en passion och ett liv, och för det är jag så oerhört lycklig över. Att hon äntligen känner sig lycklig över att finnas till, att hon äntligen har en plats och ett liv hon kan se sig själv leva. Men på samma sätt är jag likvärdigt ledsen över att det livet inte innehåller mig längre. Att jag inte är samtalet hon ringer efter en kass dag på jobbet och säger: "Kass dag. Kom hit med vin NU."

För det går ju inte. Jag kan inte finnas där och hjälpa henne, så därför finns det någon annan.

Jag är orolig över att inte vara tillräcklig när hon kommer tillbaka. Att det inte räcker att dricka vin på balkongen och prata killar och framtid, när hon redan sett så mycket som väntar henne. Jag är rädd att hon ska sakna Kanada mer än hon saknat oss, och att ingenting kommer att vara som förut. Enkelheten bortspolad. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu, är att jag förlorar dig också.

Jag är orolig för mina intagningsprov, högskola, flytt - vart ska vi bo - en lista på tusen saker som väntar efter sommaren. Detta är ändå det allra jobbigaste - att veta att jag efter 3 månader ska säga hejdå till min bästa vän igen, denna gång utan att veta när hon kommer tillbaka.  

My monster and I.