Jag har aldrig gillat sport och idrott. Avskytt det, tillochmed. När jag tänker tillbaka på min skoltid är det inte friidrotten eller simmningen som ljusar upp minnena - snarare tvärtom. Jag har alltid haft svårt att sympatisera med mina egna idrottslärare, då jag alltid uppfattat några av dem jag personligen haft, som tuffa och oförlåtande och med tendensen att favorisera elever med födel i ämnet. (observera att detta givetvis inte gäller alla, utan ett par av de få jag personligen haft som lärare)Det var alltför vanligt förekommande att klassens mobbare löpte amok på idrottslektionerna, lyckliga över att äntligen ligga i överkant i ett ämne, "duktighetshierarkin" omkastad.

De som vanligtvis var duktiga i skolan, ständigt blyga eller bara allmänt ointresserade av ämnet, blev offer för deras slagord - och i tonåren högg det djupa sår som sitter i än, för många av oss. Alltför många minnen i mitt huvud, vittnar om obligatoriska volleybollturneringar, där mobbarnas hån drivit oss till tårar och ångest inför nästkommande lektioner.

Ett speciellt hemskt minne, kommer från en lektion någon gång på högstadiet. Vi hade nyligen påbörjat ett nytt område, softboll, som för många av oss var helt nytt. Likt brännboll eller baseboll, ställdes det ena laget upp på rad framför det andra, i väntan på sin tur att slå iväg bollen, hårt, med ett metallracket. Mitt ointresse för sporten har förträngt reglerna, men efter ett visst antal försök att klippa till bollen, vill jag minnas att man bränt sina chanser för den omgången. En av mina vänner, som liksom jag bävade inför tanken att stå på liveaudition inför mobbarna och skjuta iväg en stenhård boll, stod framför mig, skakandes av nervoritet, ängsligheten i ögonen. Ett lamm i en hage full av vargar.

Efter att ha missat att träffa bollen första gången, gick ett tystlåtet surr i gympasalen. Hånet, klart där men  med ändå liksom okonkret och svår att fånga med blicken. Ingenting gjordes åt saken.

Andra svingen kom med större osäkerhet än den första och denna gången nöjde sig inte åskådarna med diskreta mummel. Några i andra flocken av gamar började öppet hånskratta, medan andra osäkra tjejer höll för munnen, i hopp om att passa in bland de coola killarna, men samtidigt inte bli utpekad som en av mobbarna.

En pojke, som vikt sig dubbel av hånskratt vände sig plötsligt till den utsatta flickan i fråga och skrek:   "Nu för i helvete, jävla subba!"

I några sekunder stod jag och några andra från mitt lag som fastfrusna. Som om jag inte riktigt kunde få grepp om situationen framför mina ögon. Jag, måhända klassens plugghäst och nörd, var inte mindre rapp i käften för det. Vilket skapade underbara år där jag, ovetandes om vad folk egentligen tyckte om mig, oftast och helst, hamnade i den bekväma bakgrunden.

Denna situation krävde mer än så.

När min tillfälliga förlamning släppt greppet om mig, flydde en harang av svordomar och förbannelser mot pojken och de andra. Osäkerheten över sporten hade inget som helst att göra med situationen framför mig, detta var med brinnande passion och hat som jag befriade alla mina undertryckta åsikter.

Efter att förgäves ha sökt lärarens uppmärksamhet(som verkade helt ovetandes om den verbala slakt som ägt rum av min väninna) flydde flickan ut ur salen, med mig och två andra vänner i hasorna.

Ingen ursäkt. Inga påföljer eller straff. Bara ännu ett fall av "barn i den åldern kan vara grymma" i mängden av osynlig och synlig mobbning. Som sagt: detta sitter i än, tveklöst för flickan som utsattes för detta just denna gång, och flera gånger efter det. Sannerligen också för mig och många av våra kamrater. Vi är långt ifrån de enda.

Jag säger inte att jag har svaren och lösningarna på liknande mobbning. Jag säger mig inte veta ett skvatt om hur man tacklar situationer som påminner om denna. Jag säger inte heller att det inte finns betydligt grövre psykisk eller fysisk mobbing. Men att inte bry sig är rent av fel och vi som elever, barn, borde inte haft ansvaret för att lösningen gick i hamn. Min kompis skulle fått stöd. Mobbarna påföljder. Istället hände ingenting. Vi tvingades gå till samma idrottslektion vecka efter vecka och utstå samma behandling två gånger i veckan tills den dag vi slutade högstadiet.

Jaa, jag skyller på lärarna och skolan. I synnerhet idrottsläraren som "viftade bort" detta som en vardagsförteelse. Det verkar som att någon borde sett flickans lidande, hört våra rop på hjälp. Är skolan så handfallen att de inte kan göra någonting är något oerhört FEL. En lärare såg och hörde. Utan att strunta i problemet, eller kritiskt tillmötesgå situationen. En lärare som kände smärtan min kompis kände. Och inte var det läraren som skulle bevittnat händelsen som borde burit ansvaret för att förhindra att något liknande överhuvudtaget kunnat äga rum. Läraren som hanterade situationen annorlunda, var M. Min fantastiska mentor M. I drösen av alla lärare som "inte kunde göra något" som såg, eller borde sett allt, var hon den enda.

M ringde föräldrar, gav min kompis dispans på deadlines och pratade med rektorn. Detta skulle inte hamna mellan stolarna. Tyvärr blev det inte mycket mer än så (tack vare en himla massa skräp som liksom hamnade i mellan) 

Tack M för att du var så engagerad. Tack för att du såg den lilla människan, den rädda och den som var i behov av hjälp. Du är en av de största inspirationskällorna som väckt min dröm om att själv bli lärare. En dag hoppas jag kunna intressera och hjälpa andra elever till att våga, i lika många avseenden som du hjälpt mig och många andra. Händelsen inträffade för mellan 7 och 9 år sedan, så det är inte ens säkert att du minns. Men tro mig, vi har inte glömt.

/Matilda

är en organisation som aktivt arbetar med att utrota mobbning. Bli månadsgivare, så att fler kan utbilda sig i kampen mot utanförskap och mobbning på:

www.friends.se/stod-oss/