Tiden strosar i semestertakt, medan vi finner oss till rätta i vår nya värld. Snart har vi bott i Göteborg i en vecka. Jag älskar det behagliga semestertempot, trots att dagarna går med oss. De första dagarna hade vi såklart en helt annan energi; när alla lådor skulle sorteras upp på vinden och upp i hyllor. Nu har sommaren äntligen fångat oss i ett härligt töcken som Peter Lemarc nynnar i. Vi dricker kaffe på balkongen och köper färsk frukt hos den lokala grönsakshandlaren längre ner på gatan. Hampus skruvar upp lampor och jag bakar bröd och bara njuter. Livet utan en agenda känns främmande men välkommet i en ny stad att utforska. Vår lilla värld ligger för våra bara fötter och solen bränner honom i nacken.

Imorgon ska jag låta Hampus få förmiddagen ensam att plugga sommarmatte. Jag ser fram emot lite ensamtid för mina tankar: så jag ska ta en långpromenad runt i stan. Lära mig att se mig omrking på egen hand och hitta. Kanske låtsas att detta alltid varit vårt hem. Kanske luncha på Saluhallen, eller sätta mig på en café med en bra bok. En egen dag. Jag ska ta hand om mig själv och sakna honom.

Jag saknar mina vänner. Att kunna gå över gatan och be Therése om relationsråd över en glass. Att ringa Monika och tvinga henne att cykla ner till mig, trots att hon egentligen inte orkar. Det känns konstigt att jag inte har några vänner här, men jag är inte ensam. Världen för våra bara fötter väntar och jag längtar. Men först ska jag njuta av att vara ledig för en gångs skull.

Så kom nu hit och hälsa på oss, vänner! Det finns bullar!

Puss

Det kliar i fingrarna av minnen som vill ut i skrift. Jag vill berätta om allt nu, medan minnena är färska. När jag blundar kan jag känna sommarljuset som sakta går ner över en perfekt festivalkväll i Hyde Park. När jag andas in kan jag känna doften av friterade curros och varmkorv, känna den kalla kondensen från cidern i min hand. Värmen har spridit sig med ljuset och skapat ett naturligt filter som är så romantiskt vackert att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nyanserna går i varmt guld, lila och rosa som blandar sig med det intensivt gröna bladverken som sträcker sig högt över oss. Vi är sommarklädda utan att frukta natten, med blommor i håret och euforin som splitter i hela kroppen. Vi har inte sovit på flera dagar men har aldrig varit mer vakna än nu. Jag kommer aldrig glömma Taylor Swift i Hyde Park, 27/6 2015.

"Whenever you feel like they're not there for you, that you're alone, or that you're not special, you're not smart or funny or pretty enough, just remember - you are NOT someone else's opinion of you. You are not just anybody" /TS, touching my heart

Jag har alltid älskat ord. Att forma meningar efter intryck och drömmar och få ner dem på papper.

Ni vet sedan tidigare att jag också har ett behov av att samla minnen i form av fotografier, bilder och just - ord. Därför har dagbokskrivandet hjälpt mig under större delen av mitt liv för att dokumentera saker som betyder mycket för mig. Lärdomar och saker som är för vackra för att glömmas bort.

Detta har lett till en kärlek till böcker. Mina kreativa vågor ger mig ofta ideér till olika kreationer, så som noveller, dikter eller dagboksinlägg. Nu mera använder jag bloggen som avlastning när jag tänker för mycket. Det känns på något sätt viktigt att få ner mina känslor och idéer som jag senare kan plocka ihop när jag behöver ge mig själv lite egen cred. Att under oinspirerade dagar kunna se tillbaka och landa i formerna. Vem som i sin tur läser det, känns däremot oviktigt. Huvudsaken är att jag har en bas att utgå ifrån för att leta reda och sortera bland mina tankar.När jag ser tillbaka på tidigare ideér och texter, brukar jag ofta kunna rätta och renskriva till en bättre slutprodukt. Det är en liten hobby jag har. Till allt som är vackert.

Ett underbart(och lite läskigt) sätt att uttrycka sig på är genom tatueringar. Jag har en som jag gjorde i Colorado 2012. Jag har nog aldrig varit så nervös för någonting i mitt liv, men jag är så otroligt glad att jag vågade göra den. Innebörden för mig var det absolut viktigaste med min tatuering; att det symboliserade någonting som jag kunde stå för resten av mitt liv. Aldrig att jag tröttnar! Nu vill jag snarare bara ha fler.

Handleden, ankeln eller foten blir nästa placering. Jag skulle gärna vilja ha ett citat från en favoritlåt eller film; eftersom att min nuvarande delvis är inspirerad av en favoritbok: The Clockwork Angel.(Boktips!!) Det hade varit fantastiskt att ha en tatuering för varje kreativ passion; Böcker, film och musik.

Det var längesedan jag fann mig själv till ro med att skriva här, men idag gör jag ett försök.

Mina dagar pendlar just nu mellan stora beslut och risktagande - och ett lugnt tempo på jobbet. Hampus och jag har börjat jaga lägenhet inför hösten, vilket är mycket mer stressande än jag trott.

De senaste två veckorna har vi spenderat på olika hemsidor och jämfört bostäder med varandra och det är så mycket som ska klaffa! Mycket mer än jag kunnat ana; man ska tänka på priset(givetvis) månadsavgiften(hyran) vad som ingår i avgiften och vad man får lägga till, banklån och ränta, amortering, avstånd till centrum och universiteten(vi kommer inte att studera på samma universitet, vilket kommer med både för och nackdelar) och såklart - trivselfaktorn. Som min mamma sa:

"Om man  ska satsa i en lägenhet

som man räknar med att bo i åtminstone

hela sin studietid, så är det ingen idé att välja

en som man inte trivs i."

Jag håller med henne, såklart och hennes ord följer mig ständigt när vi letar runt. Men att få allting att klaffa kommer att bli smått omöjligt, inser jag. Mitt hem är verkligen min borg och väldigt viktig för mig - jag har behov att gå undan ibland och då blir det viktigt att vårt hem är privat och vårt. Hampus och jag ska bygga en utgångspunkt tillsammans och det är så viktigt, ett så stort beslut mellan amorteringar och räntor, att det också blir en fristad och ett hem. Att flytta från Jönköping och allt som är familjärt till Göteborg, kommer bli ett jättebra steg för oss. Det är en känsla jag har i hela kroppen att det är dags att röra på sig och gå vidare. Men det betyder inte att en stor stad och ett stort universitet inte skrämmer mig. Stort, stort STORT med budgivningar som är ett stafettlopp och över på 20 minuter, STORT med tentor och tusentals sidor att läsa. Ett stabilt hem kommer att möta oss halvvägs, jag vet det och det är antagligen därför jag känner så starkt för att hitta en bra lägenhet på studs.

Hampus och jag har lagt vår semester i augusti och skolan börjar i semptember, vilket innebär att vi skulle få en lugn och skön flytt till Göteborg. Jag önskar bara att en av söndagens fyra visningar för med sig lite tur och den där sköna känslan - av att man hitta hem.

Skriver. Tänker. Försöker att få ordning på allt som snurrar i mitt huvud. En dag i taget, men var börjar jag?

Jag befinner mig någonstans mellan kaos och eufori och jag inser att gränsen är hårfin. Ett vattenfärgskrig och en tom canvas. En deadline som andas i nacken.

Hitta en monolog - öva in till perfektion.

Hitta gruppövningar och övaövaöva

Skriva på musiktexterna, bli klar innan sommaren

Spela in och redigera

Sammanställa musiken till bröllopet, övaövaöva

Hitta boende.

Ansökningar.

Stress:

Kommer jag ens att komma in på skolan?

Jag tror att jag behöver pressen för att överhuvudtaget kunna göra något alls. Samtidigt slår tanken av att stress inte kan framtvinga någonting kreativt alls och tanken gör mig orolig.

Andas. Skapa. Jag hinner.

Jag skriver mycket. Det har jag alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad det är jag skriver så är det processen av att klippa och klistra, blanda tanke med vackra ord som ständigt håller mig fokuserad. Det där med att skapa någonting helt eget. Mitt eget, som ingen annan kan röra.

Just nu jobbar jag på en låtidé som jag döpt till Flickan Under Linden. Jag vet väldigt lite om innehållet ännu och varför det ens är en idé- men Hon finns där. Och en dag är hon färdig att sjungas om.

Jag slänger enstaka ord och fraser på ett papper som dyker upp, samlar färgglada post-itlappar i en röra av förströdd poesi i en mapp. Den är rörig för alla andra utom för mig. Där känner jag mig lugn. Någonstans i det jag skapat, hur än rörigt, finns jag och det jag vill säga med texten.

För det mesta kan jag klippa ihop, retuchera kanterna och göra ett ihopkok av två halvor till en hel. Låttexter, dikter, noveller eller bara blogginlägg.

Antagligen finns det en rädsla i min mani i att sammanställa tankar och idéer till en text. Det är någonting jag funderat mycket över den sensaste tiden. Drömmaren i mig vill så desperat ta in varje underbart ögonblick i livet och spara i en låda: en souvenir från min livsresa. Glömskan är min fiende, jag fasar över att något vackert rinner genom mina fingrar. Att samla på mig och omges av vackra minnen känns som någonting som alltid varit självklart för mig. Sätta någonting konkret av en känsla. Sammanställa och förenkla. Ett hav av inspirerande böcker i min närhet.

När min sambo och jag blev tillsammans efter många år av vänskap, sommaren för nästan två år sedan, hittade jag en rad minnen som etsat sig fast på min näthinna. Minnen med känslor jag aldrig kunnat yttra för en levande själ tidigare, minnen jag förträngt för att jag helt enkelt inte ville veta av dem. Men de fanns alltid där. Dem skrämde mig helt enkelt på platsen där jag då befann mig.

År senare, när min värld totalt kastats om, tog jag fram dem igen. Granskade dem och insåg hur otroligt vackra de var.

Jag släppte dem äntligen fria och innan sommaren var slut hade jag sammanställt en tjock bok med minnen som för mig varit viktiga för vår historia. Bakgrunden, kärnan till hur vi dragits till varandra i flera år och äntligen hittat rätt. Berättelsen om hur vi fann varandra. För mig var det finaste jag någonsin skapat själv och reaktionen på min pojkväns ansikte när han fick den, var oslagbar. Jag var så lycklig av att äntligen lyckats göra någonting av bilderna i mitt huvud! Känslan var enastående och jag lovade mig själv att aldrig sluta skriva och spara på fina stunder.

Jag tar våra minnen

gör om dem till nåt fint

Nån slags verklighet

jag sparar

Allt, alla minnen, sorterar rättar till och göra allt fint igen

och sparar

/ Nån Slags Verklighet, Daniel Lindström

Jag kanske bara är en hopplös romantiker, than so be it. Det är nog helt enkelt sådan jag är. Det är jag och Daniel Lindström - vi hade nog kommit bra överens.

Från en stressad tjej och hopplös romantiker, till dig, en observatör eller kanske bara en bloggläsare,

...Det var dagens flum. Hoppas att du gillade det.

Matilda

Sista dagen i Livigno, fredagen, satt min pappa och jag mest i en av backarnas restauranger. Vädret var inte det bästa och våra ben var ganska tacksamma över att "ge upp" tidigt efter en hel veckas intensiv åkning. Hursomhelst, när jag satt där, försjunken i min bok med pappa, inne på min tredje kopp kaffe, surrade det till i telefonen. Ett röstmeddelande togs emot från min bästa vän, Monika, på andra sidan jorden.

Eftersom att vi satt på ett högljutt fik, laddade jag ner meddelandet från messanger och lyssnade på det, timmar senare på hotellet, där vi inte hade wifi. En gäll röst i andra änden:

"MATILDAA..!! Fattar du att om...två månader...två och en halv månad, så får jag träffa dig igen!? biljetten är bokad, jag kommer hem och stannar heela sommaren och det kommer bli så braa!! "

Monika, som för tillfället pluggar på en högt ansedd filmskola i Vancouver skulle äntligen komma hem till sommaren. Detta var ingen nyhet; skolan tar slut i april och att hennes visum går antagligen ut då med. Att inte ha träffat min bästa vän på ett år och tre månader(än så länge) är tuffare än jag kan beskriva. Speciellt efter en höst och vinter där jag mått sämre än någonsin, efter dramatik och uppbrott med en stor del av mitt liv - musiken. Ärligt talat vet jag inte hur jag hade överlevt utan Hampus. Skype är såklart en bidragande faktor till min hälsa(som förövrigt blivit mycket bättre med tiden) där jag kunnat kommunicera om allt som hänt och fått tröst och stöd från Monika. Det kan vara förjävligt att växa upp och ifrån saker och ting. Men Monika och Hampus har alltid funnits där - en i sängen brevid mig, den andre på en kontinent långt borta. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu är att förlora dig också.

Nu har jag ett datum. Ett datum jag kan räkna ner till, planera inför, längta efter - och jag saknar henne mer än någonsin!

För några veckor sedan, runt Monikas 23årsdag, skickade jag ett brev med en lista på hundra saker vi skulle hinna med i sommar. Jag tänkte inte ens när jag fyllde sidan med ord på aktiviteter, konstiga och underbara, saker som jag väntat på att få göra i över ett års tid med henne. Nyheten hade gjort mig ännu mer uppfylld, om jag visste att hon skulle komma tillbaka för gott - men givetvis är Monika biten av filmmakeriet och drömmer sig tillbaka till Kanada innan hon ens lämnat landet.

Det är en konstig känsla, och jag har funderat mycket över det, att ha sin bästa vän så långt bort, under en så lång tid. Jag har åtskilliga gånger tänkt, under dagar då bottnen verkat bottenlöst, vad poängen med allt var; varför ens ha kontakt när man bara kunde prata en timma nån gång under en söndagskväll när båda hittade tid? Under tiden vi inte pratat på Skype eller via mejl, behöver vi ju båda någon annan att luta axeln mot - och  hon har delat flera leende ansikten via instagram och facebook. Det är inte helt utan ett stygn av svartsjuka jag motvilligt tvingat mig själv att gilla bilderna - vilket i sig är fruktansvärt själviskt, jag vet. Det borde inte vara ett dugg jobbigt att se min vän lycklig. Monika har följt sin absolut högsta dröm till Kanada, där hon funnit en passion och ett liv, och för det är jag så oerhört lycklig över. Att hon äntligen känner sig lycklig över att finnas till, att hon äntligen har en plats och ett liv hon kan se sig själv leva. Men på samma sätt är jag likvärdigt ledsen över att det livet inte innehåller mig längre. Att jag inte är samtalet hon ringer efter en kass dag på jobbet och säger: "Kass dag. Kom hit med vin NU."

För det går ju inte. Jag kan inte finnas där och hjälpa henne, så därför finns det någon annan.

Jag är orolig över att inte vara tillräcklig när hon kommer tillbaka. Att det inte räcker att dricka vin på balkongen och prata killar och framtid, när hon redan sett så mycket som väntar henne. Jag är rädd att hon ska sakna Kanada mer än hon saknat oss, och att ingenting kommer att vara som förut. Enkelheten bortspolad. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu, är att jag förlorar dig också.

Jag är orolig för mina intagningsprov, högskola, flytt - vart ska vi bo - en lista på tusen saker som väntar efter sommaren. Detta är ändå det allra jobbigaste - att veta att jag efter 3 månader ska säga hejdå till min bästa vän igen, denna gång utan att veta när hon kommer tillbaka.  

My monster and I.