Sista dagen i Livigno, fredagen, satt min pappa och jag mest i en av backarnas restauranger. Vädret var inte det bästa och våra ben var ganska tacksamma över att "ge upp" tidigt efter en hel veckas intensiv åkning. Hursomhelst, när jag satt där, försjunken i min bok med pappa, inne på min tredje kopp kaffe, surrade det till i telefonen. Ett röstmeddelande togs emot från min bästa vän, Monika, på andra sidan jorden.

Eftersom att vi satt på ett högljutt fik, laddade jag ner meddelandet från messanger och lyssnade på det, timmar senare på hotellet, där vi inte hade wifi. En gäll röst i andra änden:

"MATILDAA..!! Fattar du att om...två månader...två och en halv månad, så får jag träffa dig igen!? biljetten är bokad, jag kommer hem och stannar heela sommaren och det kommer bli så braa!! "

Monika, som för tillfället pluggar på en högt ansedd filmskola i Vancouver skulle äntligen komma hem till sommaren. Detta var ingen nyhet; skolan tar slut i april och att hennes visum går antagligen ut då med. Att inte ha träffat min bästa vän på ett år och tre månader(än så länge) är tuffare än jag kan beskriva. Speciellt efter en höst och vinter där jag mått sämre än någonsin, efter dramatik och uppbrott med en stor del av mitt liv - musiken. Ärligt talat vet jag inte hur jag hade överlevt utan Hampus. Skype är såklart en bidragande faktor till min hälsa(som förövrigt blivit mycket bättre med tiden) där jag kunnat kommunicera om allt som hänt och fått tröst och stöd från Monika. Det kan vara förjävligt att växa upp och ifrån saker och ting. Men Monika och Hampus har alltid funnits där - en i sängen brevid mig, den andre på en kontinent långt borta. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu är att förlora dig också.

Nu har jag ett datum. Ett datum jag kan räkna ner till, planera inför, längta efter - och jag saknar henne mer än någonsin!

För några veckor sedan, runt Monikas 23årsdag, skickade jag ett brev med en lista på hundra saker vi skulle hinna med i sommar. Jag tänkte inte ens när jag fyllde sidan med ord på aktiviteter, konstiga och underbara, saker som jag väntat på att få göra i över ett års tid med henne. Nyheten hade gjort mig ännu mer uppfylld, om jag visste att hon skulle komma tillbaka för gott - men givetvis är Monika biten av filmmakeriet och drömmer sig tillbaka till Kanada innan hon ens lämnat landet.

Det är en konstig känsla, och jag har funderat mycket över det, att ha sin bästa vän så långt bort, under en så lång tid. Jag har åtskilliga gånger tänkt, under dagar då bottnen verkat bottenlöst, vad poängen med allt var; varför ens ha kontakt när man bara kunde prata en timma nån gång under en söndagskväll när båda hittade tid? Under tiden vi inte pratat på Skype eller via mejl, behöver vi ju båda någon annan att luta axeln mot - och  hon har delat flera leende ansikten via instagram och facebook. Det är inte helt utan ett stygn av svartsjuka jag motvilligt tvingat mig själv att gilla bilderna - vilket i sig är fruktansvärt själviskt, jag vet. Det borde inte vara ett dugg jobbigt att se min vän lycklig. Monika har följt sin absolut högsta dröm till Kanada, där hon funnit en passion och ett liv, och för det är jag så oerhört lycklig över. Att hon äntligen känner sig lycklig över att finnas till, att hon äntligen har en plats och ett liv hon kan se sig själv leva. Men på samma sätt är jag likvärdigt ledsen över att det livet inte innehåller mig längre. Att jag inte är samtalet hon ringer efter en kass dag på jobbet och säger: "Kass dag. Kom hit med vin NU."

För det går ju inte. Jag kan inte finnas där och hjälpa henne, så därför finns det någon annan.

Jag är orolig över att inte vara tillräcklig när hon kommer tillbaka. Att det inte räcker att dricka vin på balkongen och prata killar och framtid, när hon redan sett så mycket som väntar henne. Jag är rädd att hon ska sakna Kanada mer än hon saknat oss, och att ingenting kommer att vara som förut. Enkelheten bortspolad. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu, är att jag förlorar dig också.

Jag är orolig för mina intagningsprov, högskola, flytt - vart ska vi bo - en lista på tusen saker som väntar efter sommaren. Detta är ändå det allra jobbigaste - att veta att jag efter 3 månader ska säga hejdå till min bästa vän igen, denna gång utan att veta när hon kommer tillbaka.  

My monster and I.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna skuttar vidare och lämnar mig i ett vårtöcken. Det är lustigt att nya kurser i skolan i kombination med väderomslag ger känslan av ett nytt liv; kanske är det det som kommer att hålla utbildningen intressant under fem år på Göteborgs Univers...

Där gick tentaveckan förbi. Masade sig förbi en lång stund för att sedan chokera alla inblandade med sin tyngd. Jag vet inte hur alla känner, men minst en av tentorna får jag nog göra om. Hur jag ska hinna plugga till dem är beyond me med tanke på at...

Hjärtat försöker frustrerat att hämta syre, tiden räcker inte till och jag pluggar dygnet runt. Nej, jag hade inte trott att jag skulle känna igen tentaångesten likt den från juristlinjen på Ämneslärarprogrammet - men det gör jag. Problemet är främst...

Våren vann över vintern, men tappade greppet lika snabbt igen. Bland vinterkappor som ena dagen är för varma och andra behagliga, flyter vardagen på för oss båda; vissa dagar smidigare och andra trögare. Jag kämpar mig igenom grammatiken i skolan som...

Nej, jag menar inte "Bubbel" som i champagne. Med "bubbel" menar till min och Hampus privata sfär, hemma eller ute, där vi lyckas stänga ute allt annat. Denna helg har varit en sån helg som vi behöver emellanåt.   Fredagen började med en diagnos ...