När jag var liten bodde jag med min familj i en sömnig liten förort i Sverige. Lågstadieskolan vi gick på såg ut att vara ifrån en Alla Vi Barn i Bullerbyn - vision.  Min bror och jag växte inte upp i en religiös familj. Vi växte inte heller upp i en familj där vi var förbjudna att gå till kyrkan - vilket för mig var den absolut bästa gåvan vi kunde få med oss av vår barndom. Våra föräldrar gav oss en uppväxt där vi fick lära oss att bilda en egen uppfattning av världen; att vara källkritiska och fråga frågor, men samtidigt nyfikna. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick det valet och göra den resan. För det är långt ifrån alla barn som får.

När jag blev äldre blev det alltmer uppenbart att mina vänner kom från religiösa familjer; detta var inte alls ovanligt i orten vi bodde i - det var snarare ovanligare att komma från en icke-troende bakgrund än en religiös. Mina föräldrar tyckte att jag skulle hitta min egen sanning och hade som sagt var inga problem med att jag fick uppleva olika kulturer. Därför kretsade stora delar av min egen fritid i kyrkan, där alla mina vänner var. Måndagar var det scouterna, fredagar umgicks man på Tonår. Det var en jätterolig tid! Jag träffade många människor som gjorde min uppväxt fantastiskt rolig. Jag lärde mig så mycket. Utan den delen av mitt liv hade jag absolut inte varit den jag är idag.

Att hitta sig själv och sitt självförtroende är ett arbete som aldrig fullt tar slut - men oftast är det under tonåren som man som mest febrilt letar; drar ut varje låda och rotar, letar i garderoben och i böckerna. Desperat famlar man i blindo efter en ledtråd, en pusselbit att spara ner på hårddisken som "Jag.doc." Min trygga och öppna familj gav mig den möjligheten; vilket jag än idag jobbar på.

När jag blev ytterligare lite äldre började jag att hjälpa till som barnkörledare. Jag har alltid älskat barn och kombinationen med musik verkade jätterolig. I början tänkte jag inte så mycket på det, eftersom att jag under perioder av min tonår såg mig själv som troende kristen. Det var en del av min process att finna mig själv som också det är en erfarenhet som jag är tacksam över att ha haft i mitt liv. Dock alltid med källkritiken och möjligheten att ändra uppfattning, nära till hands. Det är någonting som inte alltid är självklart för barn som växer upp under andra förhållanden. Religiösa, tillexempel.

Det var först när jag hjälpte till om söndagarna på söndagsskolan som jag började att reagera. Till viss del handlade lektionerna om att lära ut kristna värderingar, att älska sin nästa och så vidare. Dessa punkter har viktig innebörd även i livet utan religion. En, för mig, sund bild att dela med sig till den yngre generationen. Men ibland reagerade jag. Plötsligt kändes söndagsförmiddagarna mer som lektioner i skolan - vi talade om för barn hur allt egentligen gick till. Det var inte en lektion där barnen fick lära sig om sin kultur och vad man trott på i en väldans många år. Vi lärde ut vår tro som vetenskap, istället för en av många religioner i världen. Det är såklart svårt att vara objektiv när man själv är så partisk. Men detta var så långt ifrån vidsyntheten jag var van vid att få hemifrån.

Jag förstår varför man vill att sina barn skulle ha samma tro och leva efter samma värderingar som du - absolut. Jag har själv sett många fina sidor som kommer i den gemenskapen som kommer med en församling: Tack vare att jag själv valde det. Men om det fanns någonting som jag skulle önska varje barn, så är det sin egen förmåga att tänka och skapa en egen uppfattning av livet. Att istället säga; "såhär tror jag att världen skapades. Andra tror såhär. Vad tror du?" Att använda religionen som en lära, istället för att lägga den som basfakta.

Religion har länge använts som ett maktvapen, ett sätt att hålla kvinnor undertryckta och männen i kontroll. Det händer fortfarande runt om i världen. Men vi i Sverige har ju kommit så mycket längre, tycker man. Men; om vi nu lever i ett fritt land, varför impregnerar vi vår bild i våra barns huvuden, när den borde handla om val och egen tanke? Vad gör vi egentligen bättre när vi talar om snarare än undervisar om kultur och historia? Detta är givetvis en personlig uppfattning och det handlar om långt ifrån alla med religiös bakgrund jag träffat i mitt liv. Jag tycker dock att frågan är intressant och hatten av till er präster, ungdomsledare och andra som behandlar barn som barn och deras frågor som acceptabla. Ni som visar livets oändliga möjligheter, ni som får barn och ungdomar att tänka bortom alla ramar - det är så man ger möjlighet till utveckling till allt i hela världen. Man behöver inte förkasta religion! Min poäng är bara att man bör hitta sin egen version av sin tro, och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. A

Att hålla isär religion och personliga värderingar när det kommer till uppfostran är svårt, inser jag.

Jag skulle aldrig tillåta mina minderåriga barn att dricka alkohol eller testa droger för att de måste få "hitta sig själva". Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att vi borde lära våra barn om att visa respekt och att inte tabubelägga någonting. Lära dem att det är nyttigt att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning.

Mina föräldrar gifte sig när jag var fem år gammal och min bror tre. Jag minns dagen kristallklart; mammas champagnefärgade klänning, lillebror trumpen över det faktum att få ris kastat på oss när vi lämnade kyrkan. Min faster som ger mig marsipanrosen på bröllopstårtan, och hur hon dansande med mig.

När jag skojade om att jag var en oäkting eftersom att jag är född innan mina föräldrars äktenskap, var det ingen i kyrkan som skrattade. Det blev tillochmed pinsam tystnad. Jag förstår - som troende kristen är det ju kutym, (snarare än regel längre) att man är gift innan man bor ihop, än mindre skaffar barn.

Efter det var det många som såg annorlunda på mig.

Att det är något som kanske var främmande i deras värld förstår jag. Men deras reaktion väckte en tankegång hos mig.

Hur blir världen när vi ifråntar andra, oliksinnade deras rätt att själva ta sina egna beslut i livet? Varför ska inte en homosexuell man eller kvinna få gifta sig av kärlek, om jag inte tycker att det är okej? Varför ska inte ett par som älskar varandra få uttrycka den på det sätt de själva väljer- som att bo ihop, skaffa barn, eller bara ha sex innan äktenskap? Jag som alltid respekterat den kristna tron och hur de väljer att leva sina liv - så varför kan inte andra också få den respekten tillbaka genom att ta egna beslut? Vi kallar det för fördomar i vardagligt tal. (Och detta är bilden jag fått av vissa troende. Verkligen inte alla.)

Min långdragna poäng är att respekt föder respekt. Jag har aldrig sett ner på en kristen för deras värderingar, eftersom att jag lärt mig om deras tro och deras sätt att leva. Jag respekterar deras tro och kan tillochmed avundas deras sätt att se på livet ibland. Däremot har jag valt att inte leva mitt eget liv så. Och oavsett vad folk tycker om mig så har jag hittat mig själv genom att testa saker som har utvecklat mig - saker som ingenting - speciellt inte en religion, sagt till mig att inte göra.

Jag håller nämligen med till 100% av mycket av de värderingar som det berättas om i Bibeln, och mycket lever jag efter utan att kalla mig religiös: Jag är ödmjuk och hjälper andra i den mån jag har möjlighet. Det fina med religion är att det fötts ur något vackert, hopp och kärlek, men missbrukats av så många i hemska syften: krig tillexempel. Människorna som trots världens orättvisor och hemskheter tror ska därför inte ses som svagare än oss andra: tvärtom. De troende är starkare än oss andra i det avseendet. De tror på något som är större än oss andra och tillsammans bildar de en stark gemenskap.

Trots det, tror jag att många bromsas av sin tro och stirrar sig blinda av vad man får och vad man inte får göra. Precis som att det du själv borde bestämma över när du är vuxen, i själva verket dikteras av församling eller familj. Som vem du älskar. Vem du lever med. Hur du lever. Saker ingen annan har med att göra. Det är punkter som jag aldrig hade velat att någon annan bestämde över i mitt liv. De är mina beslut, mina rättigheter och det är det jag kallar mitt liv.

Än idag har jag kristna vänner kvar från i mitt liv sedan tonåren, men det är inte de som stirrade sig blinda av våra olikheter. Det är människorna som accepterar oliksinnade, lär så länge de lever och framförallt: respekterar varandra.

 

Sanne

26 mars 2015 09:52

Bra skrivet Matilda! Mycket tänkvärt och jag håller med, det viktigaste är att skapa sig en egen uppfattning och utveckla sina egna tankegångar. Och ömsesidig respekt är så viktigt! Tack för bra läsning! 💜

Matilda

26 mars 2015 13:48

Tack för fin respons! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna skuttar vidare och lämnar mig i ett vårtöcken. Det är lustigt att nya kurser i skolan i kombination med väderomslag ger känslan av ett nytt liv; kanske är det det som kommer att hålla utbildningen intressant under fem år på Göteborgs Univers...

Där gick tentaveckan förbi. Masade sig förbi en lång stund för att sedan chokera alla inblandade med sin tyngd. Jag vet inte hur alla känner, men minst en av tentorna får jag nog göra om. Hur jag ska hinna plugga till dem är beyond me med tanke på at...

Hjärtat försöker frustrerat att hämta syre, tiden räcker inte till och jag pluggar dygnet runt. Nej, jag hade inte trott att jag skulle känna igen tentaångesten likt den från juristlinjen på Ämneslärarprogrammet - men det gör jag. Problemet är främst...

Våren vann över vintern, men tappade greppet lika snabbt igen. Bland vinterkappor som ena dagen är för varma och andra behagliga, flyter vardagen på för oss båda; vissa dagar smidigare och andra trögare. Jag kämpar mig igenom grammatiken i skolan som...

Nej, jag menar inte "Bubbel" som i champagne. Med "bubbel" menar till min och Hampus privata sfär, hemma eller ute, där vi lyckas stänga ute allt annat. Denna helg har varit en sån helg som vi behöver emellanåt.   Fredagen började med en diagnos ...