Jag har nog alltid varit lättpåverkad. Nära tillgång till mina känslor och oftast inte rädd för att uttrycka dem. Jag minns visserligen en period i tonåren när jag trodde att jag aldrig skulle våga ge mitt hjärta till någon - något som hade mer med oerfarenhet och rädsla att göra smarare än ren sanning.

Jag gråter när jag är ledsen, jag gråter när jag blir berörd, lycklig. Och jag funderar mycket - ofta på saker jag bär inom mig en tid för att senare försöka skriva ner det. Få ut det på papper för att på något sätt få det att kännas mer verkligt. 

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken jävla tur jag har som lever i Sverige i denna tid. Där religion, extremism, lag eller rasism inte håller mig från att älska den jag älskar. Att ingen bestämmer och bossar över hur mitt liv ska vara eller hur jag ska leva det. Att ingen håller min rätt att älska emot mig eller kränker mig för att jag är kvinna och inte man.

Saker och ting som man ofta tar för givet är långt ifrån självklara. Ibland kanske man bör tänka på det och vara tacksam för allt man har.

/Matilda