Doften av hägg hänger i luften. Solen har sedan länge gömt sig bakom tjocka, osäkra moln. Åskan hänger över mig och gör mig rastlös.

Jag försöker få en stund för mig själv. Det är midsommarafton om tre dagar och jag är ledig- men mitt huvud är fullt av nya tankar som trängs; skriker i mun på varandra för att göra sig påminda.

Festen är redan framdukad; Monika har det mesta under kontroll. Jag var hos henne nyss med det sista förberedelserna. Allt är färdigt, klart, redo.

Men mitt huvud surrar.

Jag tar fram min gitarr och går ut och sätter mig på soldäcket i mitt barndomshem. Ingen annan är hemma så jag borde ha de bästa förutsättningarna för att finna lugnet. Nynna fram toner och sätta ackord till tankarna. Gitarren känns främmande, otymplig i mitt knä och jag har glömt vad jag vill ha ut av stunden. Så mycket har förändrats de senaste sex dagarna; men ingenting ser annorlunda ut. Toppen av branten är fortfarande orörd, men det känns som att jag redan fallit ner.

Faktum är att jag vet vart jag klättrat; jag har förstått i vílken riktning mitt liv varit på väg i under flera år. Som att gå i sömnen med händerna utsträckta. Nu står jag där, på toppen och det är alldeles, alldeles tyst. Ingen vet vart jag befinner mig eller vart jag ska. Alla runt om mig sover och jag måste våga hoppa. Jag vet att jag måste våga hoppa.

Jag skakar av mig mitt missmod och tar en klunk nervositet. Min puls rusar innan jag ens slagit numret.

När vi lagt på har vi, som under så många år förr, bestämt oss för att umgås. Du är min bästa vän i hela världen. Men så fort jag lagt på luren vet både du och jag att detta inte är som det brukar.

Mina föräldrar har kommit hem och innan du hunnit hit har de hunnit tända grillen och lagt på extra mycket kött för att det ska räcka till dig också. De känner ju dig sedan flera år tillbaka och när du kommer hit kan du inte säga nej.

Vad har hänt nu? Var befinner vi oss just precis nu? Du och jag - och  mina föräldrar över en sommarmiddag. Mammas skära Matteusporslin och glasen är fyllda till bredden med ett rikt, rött vin. Jag vet inte vad jag ville säga egentligen, men du gör det. Vi ser på varandra och förstår båda två. Du visar mig vad jag känner och jag kan bara nicka när det går upp för mig. Jag är för nervös för att dricka ur hela mitt glas, men när pappas favoritalbum med Peter Lemarc har gått tre vändor är båda mina föräldrar rosiga och trötta av vinet. Mina föräldrar lämnar en olämplig kommentar innan de går upp för avrunda kvällen. Kvar sitter du och jag.

Ingenting har varit sig likt sedan den dagen. Tack för att du finns i mitt liv, jag hoppas att du aldrig lämnar det.

/Din.