Hej, bloggen!

Känns, likt så många gånger förr, att jag börjar inläggen med att beklaga hur dålig jag är på att uppdatera bloggen - mest för min egen skull. Som ni redan vet är jag ett fan av att föra dagbok över mina dagar och bloggen hjälper mig att ventilera.

Skolan har varit igång sedan januaris första vecka, vilket innebär att terminens sista kurs är i sin sista skede och börjar närma sig sitt slut med raska steg. Något säger mig att jag aldrig kommer att sluta förvånas över att tiden, och framförallt - terminerna - går. En hel termin har gått och jag är så många kunskaper, erfarenheter och vänner rikare! Imorse hade min basgrupp terminens sista redovisning, så hela eftermiddagen har jag fortsatt att skriva på min stora hemtenta/inlämningsuppgift. Jag började lite smått i förrgår, och hela dagen igår hade jag en ofantlig skrivkramp som jag knappt upplevt förr - en hel dag och så motigt! Det är inte det att jag inte tycker att ämnet är intressant eller att jag kan för lite - men någonting satte spärrar i min hjärna. Kanske är det att jag vissa dagar jobbar hemifrån och knappt får interagera med andra människor som skriver om samma saker.(eller med någon annan heller för den delen!) Efter seminariet idag kändes det mycket lättare och med hjälp av en kär och hjälpsam vän lossnade spärren ännu mer.

Jag är fortfarande ovan att skriva ett så omfattande och långt arbete - våra förra hemtentor har bestått av två dataskrivna sidor med 1,5 radavstånd - denna uppgift ska vara fyra sidor lång- med enkelt radavstånd. Det kanske låter fånigt att gnälla över sådana mått, men ärligt talat är det jobbigare att skriva en akademiskt krävande text med minst sex olika källor. Det är antagligen därför vi haft uppgiften uppe sedan kursen startade innan jul.

Jag är "ledig" hela dagen imorgon och på fredag då det är dags för inlämning. Mitt mål är att försöka bli klar tills imorgon,(drar en all-nighter om det så behövs!) så att min fredag kan vara pluggfri; Hampus och jag väntar nämligen finfrämmat på fredagskvällen!

Jag saknar Therése sååååååhäääääääääääääär mycket och det känns som att vi har mycket girl talk att catcha upp. Det vore så himla skönt att få hela fredagen till att städa, laga mat och förbereda mig själv inför en helg med fina vänner.

På tisdag börjar mitt allvar - engelskaterminen! Jag är oerhört spänd, nervös och exalterad. Tusen känslostormar på en gång försöker svämma över i mitt huvud, precis som första dagen på universitetet i höstas. Det är det som gör lärarlinjen så spännande - varje termin byter man inriktning - pedagogik - engelska - pedagogik igen- och sen teater - VFU osv. Jag misstänker dock att varje termin kommer att följas av en lika nervös känsla som den förra.

Förra veckan bokade jag och fyra klasskompisar vår resa till Washington! Under två veckor i april kommer vi, genom ett stipendium vi blivit tilldelade, att spendera i Washington DC för att jobba i skolor, göra studiebesök på olika pedagogiska instutitioner, samt en massa annat roligt. I really can't wait.

Nu är klockan 20:14 och jag har pluggat nonstop sedan kl. 15 - det är dags att slappna av lite och kanske kolla på en film.

Puss på er !

Mitt 2015 började på en plats jag och Hampus hade flytt till för att undkomma 2014:s dramatik - i Malmö.

Efter ett år av så mycket smärta och brustna hjärtan behövde vi komma iväg och rensa huvudet. Falla tillbaka tillsammans och faktiskt bara vara tillsammans. Och det var underbart. I januari åkte mamma och jag till Stockholm för att se "Livet är en schlager" på cirkus.

Kort därefter, i februari,  åkte pappa och jag till Livignio, Italien på en skidresa utöver det vanliga. Jag köpte min allra första bil ett par veckor senare, och började  därefter att repa inför stundande inträdesprov till teaterlärare. I april tog jag ut två semesterdagar för att bli coachad av mina teaterlärare på gymnasiet,  vilket i juni skulle visa sig ge resultat. Mitt antagningsbesked till Göteborgs universitet! Jag hade en storslagen bröllopsspelning med Magnus och tog avsked av mina kollegor på mitt allra första fasta arbete.

Jag såg Taylor Swift i Hyde Park med tjejkompisar en perfekt junikväll. Hampus och jag köpte vår alldeles egna lägenhet i Göteborg och spenderade vår semester där.  Jag klarade av min första termin på lärarprogram och jag lärde känna fantastiska människor!

Tack, 2015. Välkommern 2016.

Lugnet innan jul. Vi går hemma och myser, och Hampus och Dennis vämtar på att klockan ska slå Star Wars. Jag har hällt upp ett glas rött och lyssnar på Håkan. Återigen - jag kan inte fatta att det är jul om fem dagar! Imorgon förmiddag är det dags att åka hem till Jönköping. Det är dags att göra alla de där sakerna man alltid försöker hinna med innan jul. Träffa alla som drar sig hemmåt ett par veckor vid årets slut, att fira, mysa och umgås kring de där dagarna man har ledigt. På tisdag är det dags för den årliga julmysträffen med tjejgänget hemma, vilket ska bli alldeles underbart! Det är en mysig jultradition vi har,(and strictly no boys allowed!) att försöka samla ihop oss och njuta av en kväll tillsammans, bara vi tjejer. Trots att Monika inte kan vara med i år heller...

Ikväll när killarna ska på bio ska jag försöka att städa lägenheten så gott jag kan - det finns inget värre än att komma hem till en stökig lägenhet efter att ha varit borta ett tag. Jag ska försöka få ihop ett pluggschema också för att få en idé om hur mycket jag behöver få gjort under julhelgen. Jag ska dricka ur mitt glas och kanske mysa framför en bra film. En såndär mysig, sentimental julfilm, ni vet. Det är lustigt hur man per automatik (jag iallafall!) alltid hamnar framför en sån film när julen nalkas. Det ska bli härligt att få ett par timmar ensam och samla mig inför en vecka i Småland.

Idag var Dennis, Erik, Hampus och jag och åt brunch och spelade Boule. Tro det eller ej  det var faktiskt roligare än vad man kan tro!  

Ibland undrar jag hur livet hade sett ut utan vår frihet som studenter. Det finns inte många måsten just nu, vilket inte sinkar, utan snarare lyfter oss. Vi studerar när vi själva tycker att det passar och disponerar tiden som vill själva vill. Jag brukar tycka bäst om att plugga på förmiddagen då min hjärna funkar som bäst, men jag har börjat tycka om att läsa på kvällarna. Krypa upp i soffan med en kopp te eller glögg, lite musik i högtalarna, Kanske har det något att göra med att de få ljusa timmar vi har på vinterhalvåret tvingar ut oss om vi vill se solen.

Idag tog vi en långpromenad i ett fantastiskt vinterväder. Nu är det bara snön som saknas, sedan är vi redo för jul.

Vår lugna helg fortsatte hemma med en hel del plugg får oss båda. Nu ska vi nog strunta i det och dricka lite glögg istället.

Puss på er,

Matilda 

Tiden går så himla fort! Jag minns fjärilarna i magen innan första dagen på utbildningen - och nu är det knappt två veckor kvar av terminen! Tanken att "Nu har jag planer fem år framåt" kändes oändlig - nu har jag åtminstone snart gått en tiondel.

Göteborg är fantastiskt vackert i december - trots det trista vädret lyser hela staden upp av tindrande, varma ljus och människor kryper närmre varandra. Hela mitt jag fick julstämning i kroppen efter att mitt lilla järngäng och jag gått på ett vackert Luciatåg.

Jag, Matilda, Louise och Maggi.

Det är något så hänförande vackert med stearinljus som trotsar decembermörkret och en stor sal fylls av stämsång. Jag saknar verkligen att lussa: tystnaden, förväntningarna i bröstet och doften av stearin. Det är verkligen ett minne jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv.

Vaggeryds lucia 2008.

Idag började en ny kurs. Lite underligt att starta en kurs två veckor innan juluppehållet kan man ju tycka, men sånt är studentlivet på universitetet. Jag har stora förhoppningar på denna kurs som kommer handla om bland annat konflikthantering. För att gestalta detta kommer vi att delta i workshops på Artisten bakom Götaplatsen med riktiga teaterlärare. Jag är så förväntansfull att få tillhöra den miljön igen!

I helgen kommer Kajsa, Tim och deras lilla Esther för att gå på Jul på Liseberg med oss. Hoppas på lite minusgrader och julstämning tills dess!

Kram på er!

Jag har nog alltid varit lättpåverkad. Nära tillgång till mina känslor och oftast inte rädd för att uttrycka dem. Jag minns visserligen en period i tonåren när jag trodde att jag aldrig skulle våga ge mitt hjärta till någon - något som hade mer med oerfarenhet och rädsla att göra smarare än ren sanning.

Jag gråter när jag är ledsen, jag gråter när jag blir berörd, lycklig. Och jag funderar mycket - ofta på saker jag bär inom mig en tid för att senare försöka skriva ner det. Få ut det på papper för att på något sätt få det att kännas mer verkligt. 

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken jävla tur jag har som lever i Sverige i denna tid. Där religion, extremism, lag eller rasism inte håller mig från att älska den jag älskar. Att ingen bestämmer och bossar över hur mitt liv ska vara eller hur jag ska leva det. Att ingen håller min rätt att älska emot mig eller kränker mig för att jag är kvinna och inte man.

Saker och ting som man ofta tar för givet är långt ifrån självklara. Ibland kanske man bör tänka på det och vara tacksam för allt man har.

/Matilda 

Jag är inte den första, och jag kommer vara långt ifrån den sista som skriver om skräcken som spridit sig som en löpeld i världen. Skräcken, att på en fredagkväll inte vara säker på en konsert. På en restaurang. En fotbollsmatch. I en stad många kallar för hem.

Twitter, facebook och instagram har exploderat av kärleksbudskap och önskan om en bättre värld imorgon. Hashtaggen #Prayforparis används under peacemärken med Eiffeltornet i mitten.

Jag tänker inte be för Paris. För är det något världen inte behöver just nu så är det mer religion.

Mer ursäkter, anledningar till mord, skräck, paranoia, terror. Det jag skriver kommer från en plats i mitt hjärta som bara fått nog. Jag är mycket väl medveten om religion som något vackert att utgå ifrån, att detta är extremism, inte religion. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag är oerhört liberal- vi tycker som vi själva vill. Jag har bara fått nog. Jag orkar inte mer. Inte mer, inte en sekund mer. 

Aldrig mer en sekund av hatet, hämd i namnet av en gud - som antagligen inte ens finns. Aldrig mer en sekund av hjärntvättande, att lura unga flickor runt om i världen att gifta sig med er, svinaktiga, vidriga varelser. Aldrig mer en sekund av kall, oumbärlig ondska. 

Jag hoppas att ni blir besvikna när ni dör. Att 60 oskulder inte väntar er, utan ett rent, skärt helvete.

I helgen var första gången sedan vi flyttade till Göteborg som jag upplevt en stark hemlängtan. Inte efter Jönköping i sig, utan efter hemmet i mina vänner. Jag saknar att inte kunna spontanpromenera förbi Therése och Simon, eller ta en fika med Densie och Linda. Se hur Tim och Kajsas lilla Esther utvecklas. Träffa tjejgänget över en vinkväll. Monika på andra sidan jorden, nu också Jennie. Josefine och jag har alltid haft distansen mellan oss, men jag upplevde en stark saknad efter henne också. Jag har alltid sett mig som en självständig person med ett stort behov av min ensamhet. Men att inte ha sina vänner inom några kilometers slog mig plötsligt som en käftsmäll.

Hampus lyckades som vanligt muntra upp mig och fixade en myskväll med "Inside Out" och kramar. Han rådde mig till ett samtal med en vän dagen efter, som fick mig på bättre humör. Tim och Kajsa kommer hit en helg, en annan kommer Therése och Simon - jag kommer att träffa mina vänner. Poff!, säger det och sen är det jul i Jönköping igen. Jag känner mig absolut inte utanför i skolan, men såhär i början av utbildningen förösker alla att anpassa sig till det nya livet. Att kompisragga - hur gör man egentligen? Jag tror ju absoult inte att jag är den enda som är nyinflyttad till Göteborg.

Igår lyckades ändå ett par lärarstudenter att ta en kompisdejt på Hagabion. Supermysigt att lära känna de som har liknande ambitioner med livet! Nu ska jag förbereda mig inför en seminarieredovisning imorgon. 

Puss och kram!

Matilda