Hej! Idag är en såndär dag när musiken pratar bättre än vad jag gör. Låten nedan reflektrerar så himla bra över livet när allt är lite motigt. "I swim for better days despite the absence of sun" har en speciell plats i mitt hjärta, jag tycker att den strofen säger så mycket. Så idag lyssnar jag på "Swim" som får symbolisera slutet på en tuff period i mitt liv, där jag lyckats simma i land.

"Swim", Jack's Mannequin

You've got to swim

Swim for your life

Swim for the music

thant saves you

when you're not so sure you'll survive

You've got to swim

Swim when it hurts

The whole world is watching

You haven't come this far

to fall of the earth.

The currents will pull you

Away from your love

Just keep your head above

I found a tidal wave

Begging to tear down the dawn

Memories like bullets

they fire at me from a gun

a crack in the armor

I swim for better days

despite the absence of sun

Choking on salt water

I'm not giving in

Swim.

Välkommen till mig! En liten inblick i mitt huvud, mina tankar och drömmar.

Jag heter Matilda och är 23år gammal, sedan barnsben filmnörd och teaterapa. Det är nog den simplaste och mest talande beskrivning av mig jag kan erbjuda kortfattat.

När jag var 16år, efter att kämpat mig igenom högstadiet med bra betyg, gjorde jag det läskigaste jag någonsin gjort förut - och sökte in till Estetlinjen med inriktning teater. Jag minns fortfarande alla andras åsikter om saken, speciellt en tjej i min klass, som sa att det var att slänga bort mina fina betyg; vore det inte lämpligare att satsa på Natur eller International Bachelorette? Min mamma var nog ganska kluven - mellan att få in mig på den bästa utbildningen och samtidigt satsa på mina drömmar. Föga visste hon att Teaterlinjen inte bara var fantastiskt rolig, utan också en jättebra utbilning. Faktum är att jag under många år, (än idag faktiskt) tittade tillbaka på mitt val och tackade gudarna för att jag faktiskt vågade satsa på det.

Min personliga utveckling, vännerna jag träffade, hjälpte mig att slå mig fri från den jag var på högstadiet - lite introvert, litade inte på någon och hade en lite naiv världsbild. Det hjälpte mig att bli den jag är idag och det är jag så tacksam över.

Idag, knappt fyra år efter studenten, efter att ha hoppat på och av en utbildning, efter att skrivit om min egen historia med bläck och vänt blad, har jag lärt mig att det är upp till mig att bestämma vem jag vill vara och att faktiskt vara den personen. Att skriva min framtid i blyerts med ett suddigum nära till hands. Än har jag trots allt några år på mig att finna mig själv och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Det är läskigt, det okända - vad som kommer hända efter varje beslut man tar. Utbildningar är något som alltid skrämt mig. Det tog jättelång tid för mig att slappna av och komma tillrätta redan på gymnasiet, men när jag väl hitta det landade jag verkligen. När jag började på juristlinjen i Stockholm vårterminen -13, lämnade jag inte bara familj, dåvarande pojkvännen och mina vänner - utan även min trygghet. När jag inte riktigt landade i Stockholm, efter 5 månader av panikångestattacker dygn av pluggande i sträck, bestämnde jag mig för att prioritera min hälsa och hoppa av. Något som följdes av en känsla av misslyckande. Att jag hade gett upp.

Sommaren som följde, tog mitt dåvarande förhållande slut - ett upprbott som var planerat sedan länge(som även det bidragit till mig taskiga hälsa under våren) eftersom att han planerade att lämna Sverige för ett år utomlands. Med uppbrottet kom också min chans att verkligen börja om på nytt. Jag sökte tröst hos min bäste vän sedan många år, och fann istället allt jag någonsin sökt efter. Så mycket föll på plats, år av vänskap och något jag aldrig riktigt kunnat sätta fingret på, var plötsligt lika enkelt som att andas.

Hampus, tack för att du alltid funnits där för mig utan att kräva något tillbaka. Jag älskar dig med hela mitt hjärta

Visst är det än idag läskigt att ens tänka på universitetsstudier, att lämna Jönköping och vår lägehet. Börja sökandet på nytt. Men min bästa vän, mannen som känner mig intill själen, stöttar mig genom allt och jag vet att det kommer att bli annorlunda denna gången.

Så återigen sväljer jag rädslan, tar fram en nyvässad blyertspenna och bläddrar till en tom sida. Och söker till Göteborgsuniversitet och läraryrket till hösten.