Som bokmal och poesiälskare, befann jag mig framtills ett par veckor sedan i en längtan att finna en historia att bli handlöst förälskad i. Jag snöar gärna in mig i berättelser jag redan läst och fattat tycke för och alltför ofta analyserar jag i månader, ibland år, fram tills dess att jag blivit självutnämnd nördmärstare.

Som med så mycket annat i mitt liv just nu, kände jag att det var dags för förändring.

En vända till min favoritbokhandel hemma i Jönköping gav utdelning i form av två böcker(vilket var det min plånbok pallade vid tillfället).

Den jag hittills tagit mig an är romanen Looking for Alaska av John Green.

Jag ska inte ljuga: jag är en riktig sucker för romantisk populärkultur. Ingenting i min personliget känner någon som helst driv att själv jaga och utreda potentiella författare som jag kan komma att älska; jag är alldeles för lat på den punkten. I just detta fall valde jag boken baserat en bok jag tidigare läst av Green, nämligen The Fault in Our Stars.

I jakten på att finna"The Great Perhaps", det stora kanske, bestämmer sig sextonåriga Miles för att flytta från sin innehållsfattiga tillvaro i Florida för att börja på internat i Alabama. Snabbt skapar Miles ett nytt liv bland skolans ”elitrebeller” och faller under tiden handlöst för självdestruktive och mystiska Alaska Young. När en oväntad tragedi drabbar gruppen tar historien en vändning från tonårsförälskelse och smygrökning till mörka tankar av skuld och sorg. Faschinationen av människors sista ord kommer att få helt ny innebörd...

De första kapitlen lämnar mig likgiltig. Språket är nytt och upplägget känns nyskapande och främmande. Jag väljer att fortsätta sökandet efter djupet, som ligger och skvalpar i de(väldigt) uppenbart outsider karaktärerna som gör berättelsen. Det irriterar mig när det känns som att författaren hånar mig som läsare. Jag är inte dum, jag vet vem Alaska är - jag har läst om mystiska rebeller som hon innan. Eller?

Jag ska inte ljuga- vid sista sidan har jag helt och hållet vänt kappan efter vinden som helt uppenbart blåser åt en positiv vänding i ungdomslitteratur. Boken är inte ny, förvisso, men språket och berättelsen som är allt annat än mainstream, får mig att tänka i helt nya banor. Detta var precis vad jag sökte efter! En poetisk roman som får en att tänka till - och att inte ta någonting förgivet.

Vad tyckte ni?

Välkommen till min lilla hörna i världen!

Det har hänt så ruskigt mycket i mitt liv de senaste två månaderna, att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag har pluggat och repat monologer och pjäser som ett djur - och överlevt proven som kom därefter. Jag har välkomnat min bästa vän i hela världen hem över sommaren(och vi går en strålande sommar till mötes) En grym bröllopsspelning har kommit och gått, med all sömnlöshet, repande och exaltering det innebär. Företaget jag jobbar på har haft 60årsjubileum med en galakväll. Snart väntar Taylor Swift i London.

...och vi har äntligen köpt en lägenhet!

Jag har knappt hunnit landa i det(for obvious reasons, read above) Jag tror att Hampus började landa i det lite i helgen på bröllopet. Jag kände av hur hela hans hållning slappnade av när hans fötter nuddade jorden igen. Sådär klyschigt från scenen när våra blickar möts, ni vet. Den fjärilskänslan - och att mötas av ett guldregn och en rörd Måns på ESC mellan två set - det var obeskrivligt roligt!

Vi sov alla i Magnus husbil efter att ha riggat ner scenen och åkte tidigt på söndagsmorgonen. Hela söndagen var vår att njuta av. Jag försökte att landa i att min kaotiskt stressiga, men ack så fantastiska vecka var över. Och veckan innan köpte vi en lägenhet.

Älskar att det känns som att det är jag som inrett lägenheten redan innan vi fått den?!  

Söndagen var verkligen vår dag. Vi månadshandlade och fixade lite hemma. Man glömmer så lätt hur mycket det är som ska ordnas inför en flytt(!) Det ska tapetseras och målas. Skönhetsfel ska fixas och rum storstädas. Det blir en hektisk sommar fram till flytten som vi beräknar till 1:a augusti. Nyckeln får vi första Juli, så i och med det kommer vi att börja flytta lite småsaker. Våra goda vänner och grannar Thérese och Simon ska ta över vår lägenhet, vilket är jättekul.

Nu när så många av mina kreativa projekt är över, återstår det allra roligaste - att planera inredningen! Mitt liv består just nu av färgglada flikar och post-its, idéer i kollegieblock och Pinterest-knep med IKEA-inspiration. Allt för att hitta Hampus och min gemensamma nämnare. Hampus och jag har börjat jaga lite möbler och hämtade på måndagen ett litet skrivbord som kommer att passa in i vårt nya vardagsrum. Efter en vända på Rusta hade vi även ordnat balkongmöbler och ett sött litet soffbord. Resten av möblemanget är svårt att köpa innan vi har alla mått, så det får bli längre fram. Vi planerar att köpa en ny soffa och en säng - när man är 23- och 24 år gamla och bor ihop, är det kanske dags att dumpa 120-sängen?

Lägenheten ligger i Olskroken i Göteborg, vilket är ett lagom avstånd till både Chalmers och GU. Vi jobbar båda två juli ut och eftersom att skolan inte börjar förrän 1:a september, har Hampus och jag en hel månad semester på oss att göra oss hemmastadda och lära känna staden. Umgås med alla vänner som redan bor i stan. Gå på Liseberg. Grilla. Börja hitta ett hem i en outtömlig stad.

Vi inväntar nu en händelserik sommar, och längtar efter att börja våra nya liv i storstaden!

Det var längesedan jag fann mig själv till ro med att skriva här, men idag gör jag ett försök.

Mina dagar pendlar just nu mellan stora beslut och risktagande - och ett lugnt tempo på jobbet. Hampus och jag har börjat jaga lägenhet inför hösten, vilket är mycket mer stressande än jag trott.

De senaste två veckorna har vi spenderat på olika hemsidor och jämfört bostäder med varandra och det är så mycket som ska klaffa! Mycket mer än jag kunnat ana; man ska tänka på priset(givetvis) månadsavgiften(hyran) vad som ingår i avgiften och vad man får lägga till, banklån och ränta, amortering, avstånd till centrum och universiteten(vi kommer inte att studera på samma universitet, vilket kommer med både för och nackdelar) och såklart - trivselfaktorn. Som min mamma sa:

"Om man  ska satsa i en lägenhet

som man räknar med att bo i åtminstone

hela sin studietid, så är det ingen idé att välja

en som man inte trivs i."

Jag håller med henne, såklart och hennes ord följer mig ständigt när vi letar runt. Men att få allting att klaffa kommer att bli smått omöjligt, inser jag. Mitt hem är verkligen min borg och väldigt viktig för mig - jag har behov att gå undan ibland och då blir det viktigt att vårt hem är privat och vårt. Hampus och jag ska bygga en utgångspunkt tillsammans och det är så viktigt, ett så stort beslut mellan amorteringar och räntor, att det också blir en fristad och ett hem. Att flytta från Jönköping och allt som är familjärt till Göteborg, kommer bli ett jättebra steg för oss. Det är en känsla jag har i hela kroppen att det är dags att röra på sig och gå vidare. Men det betyder inte att en stor stad och ett stort universitet inte skrämmer mig. Stort, stort STORT med budgivningar som är ett stafettlopp och över på 20 minuter, STORT med tentor och tusentals sidor att läsa. Ett stabilt hem kommer att möta oss halvvägs, jag vet det och det är antagligen därför jag känner så starkt för att hitta en bra lägenhet på studs.

Hampus och jag har lagt vår semester i augusti och skolan börjar i semptember, vilket innebär att vi skulle få en lugn och skön flytt till Göteborg. Jag önskar bara att en av söndagens fyra visningar för med sig lite tur och den där sköna känslan - av att man hitta hem.

Hej, bloggen!

Det var ett tag sedan du fick dig en uppdatering av mitt liv, so here it goes.

Idag är det skärtorsdagen den 2 april, 2015, vilket innebär att påsken officiellt är här. Det ska bli fantastiskt skönt med lite påskledighet imorgon; kanske kommer jag ifrån arbetet lite tidigare än vanligt idag också.

Min farfar fyller 80år idag så imorgon i svinottan ska mina kusiner och jag fotograferas och framkallas innan vi åker till Gränna vid lunch för att fira. Jag står mina kusiner väldigt nära, men nu när alla vuxit upp har vi lyckats att sprida ut oss på Sveriges yta, vilket innebär att vi inte ses så ofta längre. Julen, (gud nåde den som planerar en jul utomlands eller på någotvis annorlunda) är dock helig på ett helt annat plan än det religiösa och ska, enligt outtalad familjelag, alltid firas tillsammans; vartannat år hos mina föräldrar i Vaggeryd, vartannat år hos deras föräldrar i Bankeryd. Framåt kvällen, med alldeles för mycket mat och Karl-Bertil Johnsson skall julklappsleken lekas också; fördelaktigen med alldeles för mycket prestige och glögg.

Andra helgdagar blir annars lite som de blir, inte alls lika viktiga längre. När en "ursäkt" för oss alla att träffas är det därför någonting jag verkligen uppskattar. Det bli jättekul att få träffa mina kusiner några timmar och skämma bort mannen som spenderat hela våra liv med att skämma bort oss.

På kvällen kommer Josefine hem till oss, då jag ska bjuda på en fin middag. You know, lite fjäsk/ kolla-vilken-duktig-amatörkock-jag-är. Detta blir ändå sista tillfället vi kan ses framtill hösten; och då bor jag (förhoppningsvis) i Göteborg och hon i Stockholm, vilket praktiskt sett krånglar till tillfällen vi kan ses. Jag lagar dessutom gärna mat, jag slappnar av och njuter av att skapa någonting som jag har total kontroll över.

Josefine kom hem på påsklov redan igår så vi passade på underhålla ett av våra gemensamma intressen; bio.

Hon mötte upp mig efter min synundersökning på A6 och sedan åkte vi för att se Insurgent. Som för att markera exakt hur mycket jag faktiskt behöver nya glasögon, ploppade ett av glasen ut ur bågen mitt i filmen, likt sjörövaren Ragettis glasöga i Pirates of the Caribbean.   

Påskafton och resten av helgen ska jag spendera med min familj i mina föräldrars sommarstuga i Eksjö. När våren kommer dit och vårbrisen faller över sjön är det en magisk plats att vara på: kluckandet av vatten som slår mot ekan och doften av insjö. Prasslet av bladverk, surret av natur som vaknar ur vinterkoman. Mamma och pappa har drömt om en stuga vid en sjö så länge jag minns och min barndom innehåller åtminstone en husvisning per sommar. I dryga tjugo år förblev det en avlägsen dröm, som förra året äntligen slog in.

Jag har inte träffat min familj på flera veckor, vilket känns ganska konstigt: vi bor ju ändå bara tre mil från varandra. Trots det har vardagsbestyr, planer inför hösten och andra förberedelser tagit så mycket tid och ork att jag mest varit hemma och på gymmet.

Förutom att proppa i mig min mammas mat, ska jag försöka att hinna med att välja ut en monolog i helgen och repa på den i lugn och ro; jag har "narrowed it down" till fyra stycken av Joyce Carol Oates och jag tänker att lite frisk luft på landet kan göra susen i processen av att bestämma mig.

Hampus jobbar mycket just nu och denna vecka har varit tuff mot honom: fyra nattskift, en ledig dag(idag) och sen jobb hela helgen. Det känns som att vi hade otur- när jag väl har en ledig långhelg stressar han ihjäl sig på jobbet. Det är delvis därför som jag åker till mamma och pappa - jag vill inte gå hemma ensam och skrota i fyra hela dagar utan honom. Speciellt inte med tanke på att jag fyller år på måndag. Förhoppningsvis kommer Hampus ut på söndag kväll en sväng och sover över en natt innan han måste jobba igen. Vilket känns jätteskönt - så pass väl känner jag ändå mig själv, att jag vet att jag aldrig kan slappna av helt och hållet utan att träffa honom.

Glad Påsk på er alla!

När jag var liten bodde jag med min familj i en sömnig liten förort i Sverige. Lågstadieskolan vi gick på såg ut att vara ifrån en Alla Vi Barn i Bullerbyn - vision.  Min bror och jag växte inte upp i en religiös familj. Vi växte inte heller upp i en familj där vi var förbjudna att gå till kyrkan - vilket för mig var den absolut bästa gåvan vi kunde få med oss av vår barndom. Våra föräldrar gav oss en uppväxt där vi fick lära oss att bilda en egen uppfattning av världen; att vara källkritiska och fråga frågor, men samtidigt nyfikna. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick det valet och göra den resan. För det är långt ifrån alla barn som får.

När jag blev äldre blev det alltmer uppenbart att mina vänner kom från religiösa familjer; detta var inte alls ovanligt i orten vi bodde i - det var snarare ovanligare att komma från en icke-troende bakgrund än en religiös. Mina föräldrar tyckte att jag skulle hitta min egen sanning och hade som sagt var inga problem med att jag fick uppleva olika kulturer. Därför kretsade stora delar av min egen fritid i kyrkan, där alla mina vänner var. Måndagar var det scouterna, fredagar umgicks man på Tonår. Det var en jätterolig tid! Jag träffade många människor som gjorde min uppväxt fantastiskt rolig. Jag lärde mig så mycket. Utan den delen av mitt liv hade jag absolut inte varit den jag är idag.

Att hitta sig själv och sitt självförtroende är ett arbete som aldrig fullt tar slut - men oftast är det under tonåren som man som mest febrilt letar; drar ut varje låda och rotar, letar i garderoben och i böckerna. Desperat famlar man i blindo efter en ledtråd, en pusselbit att spara ner på hårddisken som "Jag.doc." Min trygga och öppna familj gav mig den möjligheten; vilket jag än idag jobbar på.

När jag blev ytterligare lite äldre började jag att hjälpa till som barnkörledare. Jag har alltid älskat barn och kombinationen med musik verkade jätterolig. I början tänkte jag inte så mycket på det, eftersom att jag under perioder av min tonår såg mig själv som troende kristen. Det var en del av min process att finna mig själv som också det är en erfarenhet som jag är tacksam över att ha haft i mitt liv. Dock alltid med källkritiken och möjligheten att ändra uppfattning, nära till hands. Det är någonting som inte alltid är självklart för barn som växer upp under andra förhållanden. Religiösa, tillexempel.

Det var först när jag hjälpte till om söndagarna på söndagsskolan som jag började att reagera. Till viss del handlade lektionerna om att lära ut kristna värderingar, att älska sin nästa och så vidare. Dessa punkter har viktig innebörd även i livet utan religion. En, för mig, sund bild att dela med sig till den yngre generationen. Men ibland reagerade jag. Plötsligt kändes söndagsförmiddagarna mer som lektioner i skolan - vi talade om för barn hur allt egentligen gick till. Det var inte en lektion där barnen fick lära sig om sin kultur och vad man trott på i en väldans många år. Vi lärde ut vår tro som vetenskap, istället för en av många religioner i världen. Det är såklart svårt att vara objektiv när man själv är så partisk. Men detta var så långt ifrån vidsyntheten jag var van vid att få hemifrån.

Jag förstår varför man vill att sina barn skulle ha samma tro och leva efter samma värderingar som du - absolut. Jag har själv sett många fina sidor som kommer i den gemenskapen som kommer med en församling: Tack vare att jag själv valde det. Men om det fanns någonting som jag skulle önska varje barn, så är det sin egen förmåga att tänka och skapa en egen uppfattning av livet. Att istället säga; "såhär tror jag att världen skapades. Andra tror såhär. Vad tror du?" Att använda religionen som en lära, istället för att lägga den som basfakta.

Religion har länge använts som ett maktvapen, ett sätt att hålla kvinnor undertryckta och männen i kontroll. Det händer fortfarande runt om i världen. Men vi i Sverige har ju kommit så mycket längre, tycker man. Men; om vi nu lever i ett fritt land, varför impregnerar vi vår bild i våra barns huvuden, när den borde handla om val och egen tanke? Vad gör vi egentligen bättre när vi talar om snarare än undervisar om kultur och historia? Detta är givetvis en personlig uppfattning och det handlar om långt ifrån alla med religiös bakgrund jag träffat i mitt liv. Jag tycker dock att frågan är intressant och hatten av till er präster, ungdomsledare och andra som behandlar barn som barn och deras frågor som acceptabla. Ni som visar livets oändliga möjligheter, ni som får barn och ungdomar att tänka bortom alla ramar - det är så man ger möjlighet till utveckling till allt i hela världen. Man behöver inte förkasta religion! Min poäng är bara att man bör hitta sin egen version av sin tro, och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. A

Att hålla isär religion och personliga värderingar när det kommer till uppfostran är svårt, inser jag.

Jag skulle aldrig tillåta mina minderåriga barn att dricka alkohol eller testa droger för att de måste få "hitta sig själva". Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att vi borde lära våra barn om att visa respekt och att inte tabubelägga någonting. Lära dem att det är nyttigt att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning.

Mina föräldrar gifte sig när jag var fem år gammal och min bror tre. Jag minns dagen kristallklart; mammas champagnefärgade klänning, lillebror trumpen över det faktum att få ris kastat på oss när vi lämnade kyrkan. Min faster som ger mig marsipanrosen på bröllopstårtan, och hur hon dansande med mig.

När jag skojade om att jag var en oäkting eftersom att jag är född innan mina föräldrars äktenskap, var det ingen i kyrkan som skrattade. Det blev tillochmed pinsam tystnad. Jag förstår - som troende kristen är det ju kutym, (snarare än regel längre) att man är gift innan man bor ihop, än mindre skaffar barn.

Efter det var det många som såg annorlunda på mig.

Att det är något som kanske var främmande i deras värld förstår jag. Men deras reaktion väckte en tankegång hos mig.

Hur blir världen när vi ifråntar andra, oliksinnade deras rätt att själva ta sina egna beslut i livet? Varför ska inte en homosexuell man eller kvinna få gifta sig av kärlek, om jag inte tycker att det är okej? Varför ska inte ett par som älskar varandra få uttrycka den på det sätt de själva väljer- som att bo ihop, skaffa barn, eller bara ha sex innan äktenskap? Jag som alltid respekterat den kristna tron och hur de väljer att leva sina liv - så varför kan inte andra också få den respekten tillbaka genom att ta egna beslut? Vi kallar det för fördomar i vardagligt tal. (Och detta är bilden jag fått av vissa troende. Verkligen inte alla.)

Min långdragna poäng är att respekt föder respekt. Jag har aldrig sett ner på en kristen för deras värderingar, eftersom att jag lärt mig om deras tro och deras sätt att leva. Jag respekterar deras tro och kan tillochmed avundas deras sätt att se på livet ibland. Däremot har jag valt att inte leva mitt eget liv så. Och oavsett vad folk tycker om mig så har jag hittat mig själv genom att testa saker som har utvecklat mig - saker som ingenting - speciellt inte en religion, sagt till mig att inte göra.

Jag håller nämligen med till 100% av mycket av de värderingar som det berättas om i Bibeln, och mycket lever jag efter utan att kalla mig religiös: Jag är ödmjuk och hjälper andra i den mån jag har möjlighet. Det fina med religion är att det fötts ur något vackert, hopp och kärlek, men missbrukats av så många i hemska syften: krig tillexempel. Människorna som trots världens orättvisor och hemskheter tror ska därför inte ses som svagare än oss andra: tvärtom. De troende är starkare än oss andra i det avseendet. De tror på något som är större än oss andra och tillsammans bildar de en stark gemenskap.

Trots det, tror jag att många bromsas av sin tro och stirrar sig blinda av vad man får och vad man inte får göra. Precis som att det du själv borde bestämma över när du är vuxen, i själva verket dikteras av församling eller familj. Som vem du älskar. Vem du lever med. Hur du lever. Saker ingen annan har med att göra. Det är punkter som jag aldrig hade velat att någon annan bestämde över i mitt liv. De är mina beslut, mina rättigheter och det är det jag kallar mitt liv.

Än idag har jag kristna vänner kvar från i mitt liv sedan tonåren, men det är inte de som stirrade sig blinda av våra olikheter. Det är människorna som accepterar oliksinnade, lär så länge de lever och framförallt: respekterar varandra.

Skriver. Tänker. Försöker att få ordning på allt som snurrar i mitt huvud. En dag i taget, men var börjar jag?

Jag befinner mig någonstans mellan kaos och eufori och jag inser att gränsen är hårfin. Ett vattenfärgskrig och en tom canvas. En deadline som andas i nacken.

Hitta en monolog - öva in till perfektion.

Hitta gruppövningar och övaövaöva

Skriva på musiktexterna, bli klar innan sommaren

Spela in och redigera

Sammanställa musiken till bröllopet, övaövaöva

Hitta boende.

Ansökningar.

Stress:

Kommer jag ens att komma in på skolan?

Jag tror att jag behöver pressen för att överhuvudtaget kunna göra något alls. Samtidigt slår tanken av att stress inte kan framtvinga någonting kreativt alls och tanken gör mig orolig.

Andas. Skapa. Jag hinner.

Jag skriver mycket. Det har jag alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad det är jag skriver så är det processen av att klippa och klistra, blanda tanke med vackra ord som ständigt håller mig fokuserad. Det där med att skapa någonting helt eget. Mitt eget, som ingen annan kan röra.

Just nu jobbar jag på en låtidé som jag döpt till Flickan Under Linden. Jag vet väldigt lite om innehållet ännu och varför det ens är en idé- men Hon finns där. Och en dag är hon färdig att sjungas om.

Jag slänger enstaka ord och fraser på ett papper som dyker upp, samlar färgglada post-itlappar i en röra av förströdd poesi i en mapp. Den är rörig för alla andra utom för mig. Där känner jag mig lugn. Någonstans i det jag skapat, hur än rörigt, finns jag och det jag vill säga med texten.

För det mesta kan jag klippa ihop, retuchera kanterna och göra ett ihopkok av två halvor till en hel. Låttexter, dikter, noveller eller bara blogginlägg.

Antagligen finns det en rädsla i min mani i att sammanställa tankar och idéer till en text. Det är någonting jag funderat mycket över den sensaste tiden. Drömmaren i mig vill så desperat ta in varje underbart ögonblick i livet och spara i en låda: en souvenir från min livsresa. Glömskan är min fiende, jag fasar över att något vackert rinner genom mina fingrar. Att samla på mig och omges av vackra minnen känns som någonting som alltid varit självklart för mig. Sätta någonting konkret av en känsla. Sammanställa och förenkla. Ett hav av inspirerande böcker i min närhet.

När min sambo och jag blev tillsammans efter många år av vänskap, sommaren för nästan två år sedan, hittade jag en rad minnen som etsat sig fast på min näthinna. Minnen med känslor jag aldrig kunnat yttra för en levande själ tidigare, minnen jag förträngt för att jag helt enkelt inte ville veta av dem. Men de fanns alltid där. Dem skrämde mig helt enkelt på platsen där jag då befann mig.

År senare, när min värld totalt kastats om, tog jag fram dem igen. Granskade dem och insåg hur otroligt vackra de var.

Jag släppte dem äntligen fria och innan sommaren var slut hade jag sammanställt en tjock bok med minnen som för mig varit viktiga för vår historia. Bakgrunden, kärnan till hur vi dragits till varandra i flera år och äntligen hittat rätt. Berättelsen om hur vi fann varandra. För mig var det finaste jag någonsin skapat själv och reaktionen på min pojkväns ansikte när han fick den, var oslagbar. Jag var så lycklig av att äntligen lyckats göra någonting av bilderna i mitt huvud! Känslan var enastående och jag lovade mig själv att aldrig sluta skriva och spara på fina stunder.

Jag tar våra minnen

gör om dem till nåt fint

Nån slags verklighet

jag sparar

Allt, alla minnen, sorterar rättar till och göra allt fint igen

och sparar

/ Nån Slags Verklighet, Daniel Lindström

Jag kanske bara är en hopplös romantiker, than so be it. Det är nog helt enkelt sådan jag är. Det är jag och Daniel Lindström - vi hade nog kommit bra överens.

Från en stressad tjej och hopplös romantiker, till dig, en observatör eller kanske bara en bloggläsare,

...Det var dagens flum. Hoppas att du gillade det.

Matilda

Hej, bloggen!

Det är en vacker dag, jag kan höra fågelkvitter genom mitt kontorsfönster. Det verkar inte blåsa lika mycket som det har det senaste. Våren är på väg och plötsligt börjar livet göra sig påmind - allt som våren, sommaren och framförallt hösten kommer att bjuda på. Hur fort allt kommer att gå. Jag är nervös och exalterad, nyfiken på vårt nya liv som förhoppningsvis börjar i september.

Jag känner mig alltid kreativ denna tid på året - även om jag inte brukar producera så mycket så är inspirationen där och det är en ljuvlig känsla! Jag är glad, pigg och vaken. Drömmer mig bort till strandklänningar och sand mellan tårna.

Det är framförallt maj där allt händer, vilket jag inser nu när jag sitter med listor på allt som måste hinnas med innan sommaren. I maj är det mycket roligt som händer. Framförallt kommer min älskade Monika hem(!) och det ska givetvis firas med dunder och brak. Det är obeskrivligt lyckligt att ens tänka tanken. Dessutom har vi bröllopsspelningen i slutet av maj, gissa om det ska bli kul!

Förutom alla intagningsprov och nervositet som kommer just denna försommarmånad, är maj inte bara en vändpunkt - det blir också ett avsked till alla älskade kollegor jag måste säga hej då till - trots att jag antagligen kommer att arbeta större delen av juli.

I sex somrar har jag arbetat här på Troax, det var här jag fick mitt första riktiga, stadiga arbete. Mina flickor, mina underbara flickor, Tina och Lovisa; som jag kommer sakna er! Vi kommer att planera in en tjejkväll innan sommaren och innan alla försvinner på semester, så att vi kan fira tillsammans. Som tur är fyller Troax dessutom 60 år och med den kommer en stor fest som kommer bli som ett perfekt avslut för mig. Jag har varit lite överambitiös och beställt en ljuvlig chiffongklänning som kom igår, det ska bli så roligt. (bal-feeling all over again)

Innan dess hoppas jag på att få mycket gjort, framförallt inom musikskriveriet med min käre vän. Om vi kan satsa på att ha ett par låtar inspelade innan sommaren kanske vi hinner med målet att uppträda på lite restauranger i sommar. Jag tänker att det är gynnsamt på flera olika sätt att hålla mig produktiv inom konstnärliga grenar eftersom att det håller kreativiteten uppe till mina intagningsprov - och - förhoppningsvis, min skolstart i höst.

Jag skulle vilja satsa på ett fotoprojekt med min älskade Therése - hon är så fantastiskt duktig med kameran och jag har så mycket jag skulle vilja skapa med henne. Framförallt hoppas jag på att hon skulle kunna hjälpa mig att designa min blogg så att den känns lite mer personlig och vacker än vad den gör nu - heaven knows I know nothing about this stuff.

Dessutom, eftersom att min sambo aldrig har sin kamera uppe, skulle jag vilja passa på att be Therése att ta ett par bilder av honom också. Alla bilder som finns på honom, förvränger han ansiktet för komisk effekt. Jag ska egentligen inget säga, min farmor har klagat på mig för exakt samma sak under hela min barndom. Nu kan jag dock förstå vad hon menade- det kan vara roligt med ett par seriösa bilder. Jag tror att man ångrar sig senare annars.

Ett av Therése fotoprojekt av mig, sommaren 2012

Det är så mycket som måste planeras in, semester och lediga strödagar, jag måste hitta en monolog att framföra till proven, samt hinna med ett par dagar studiebesök hos mina underbara teaterlärare för att få tips, råd och stöd. Boende ska hittas, ansökningar skrivas och allting bubblar liksom runt om i mig. Jag gillar i hemlighet att ha mycket att göra, men samtidigt hinner jag alltid med att stressa upp mig och bli nervös över allt, vilket gör att situationen förändras och byter form.

Jag försöker att hitta alla ljusglimtar jag har att se fram emot tills dess: som Londonresan i juni. Jag och ett tjejgäng ska åka till Hyde Park för att se Taylor Swift, och det kommer bli fantastiskt kul. En långhelg med bara tjejer, som ett minne för livet.

Sen är det bara att invänta våra antagningsbesked och hoppas på det bästa.

Matilda

Fredag.

Det har varit en av de där ensamma veckorna när jag och Hampus jobbar om varandra. Det suger energi ur mig att inte ha vardagen tillsammans med honom, med allt vad det innebär. Att laga mat, träna eller att bara läsa en bok känns innehållslöst utan Hampus. Mitt sätt att hantera det blir att begrava mig själv i projekt och aktiviteter som jag älskar för att försöka fördriva tiden. Min kreativitet får mycket uträttat trots allt, ett behov som jag behöver få utlopp för ibland.

En annan ljusglimt med hela situationen är att vi tar sällan varandra för givet längre. Lite som att fasta under veckorna vi inte ses och frossa under dagarna vi är lediga tillsammans. Så otroligt värdefulla blir timmar och dagar. Vi har inte haft en ledig helg tillsammans sedan ett par veckor innan jag åkte till Italien, men nu är det äntligen vår tur.

Hampus och jag åker iväg redan i eftermiddag, så fort jag kommer till hem Jönköping. Vi behöver detta, så mycket har hänt i hans liv och i mitt, att vi måste komma bort för att handskas med det. Glömma vardagen en smula. Ta hand om varandra och unna oss det.

Stockholm fick det bli. Vår vardagsflykt.

Jag har blandade känslor för huvudstaden. Ett tag var jag rädd att mina känslodippar jag hade under min universitetstid skulle utveckla något slags förakt mot staden; att jag skulle förknippa mina demoner med platsen där allting hände.

Till viss del kanske det är så. Men kärleken till staden väger över och jag kommer på mig själv med att sakna Stockholm. Jag älskade att bo i en outtömlig stad, så stor att jag omöjligt kunde tröttna. Så olikt vårt hem i lilla Jönköping som jag också älskar. En musiklista som var lika sorglig som vacker som jag hunnit tröttna på så många gånger sedan dess.

Mitt blod drar sig till något större; jag kan känna hur mina förberedelser och rehabiliteringar från 2013 liksom har byggt upp en förväntan av förändring och jag är inte rädd längre. Mest tack vare Hampus. Min stöttepelare.

Vi åker till Västerhaninge ikväll, till min underbara moster och hennes man. Jag bodde där i slutet av mina juridikstudier och mitt rum känns fortfarande som mitt, fastän det är två år sedan. Maggan är på många sett som en extra mormor, med tanke på att hon är 18 år äldre än min mamma. Och vilken mormor sedan! Hon är en utan de vänligaste själarna jag träffat och jag tyckte verkligen om att bo hos henne.

Vi sover över i natt och passar på att umgås lite över middag ikväll, imorgon åker vi in till stan och checkar in på ett vandrarhem på en båt nära Gamla Stan.(Åh, Gamla Stan, jag älskar dig!)

Efter det har vi inte så mycket mer inplanerat. Jag går gärna planlöst runt om i Gamla Stan om det är vackert väder, promenerar vid hamnen och äter lunch på någon mysig uteservering. Kanske ta en shoppingrunda på Drottninggatan eller en kaffe på Söder. Det är nog lite för tidigt för Kungsträdgården att stå i blom, det hade annars det varit ännu ett ställe värt att besöka. Det är hisnande vackert när körsbärsträden blommar där, men jag kan för mitt liv inte minnas ungefär när det är. Antagligen om några veckor.

Kungsträdgården i blom

Hampus och jag hade planerat att boka biljetter till en föreställning, eftersom att vi båda älskar att gå på teater(I'm the luckiest girl inte world) men för en gångs skull verkade ingenting direkt locka.(Förutom Livet är en Schlager, men den har jag ju redan sett). Vi har pratat om att kanske gå på Stand-up, men vi får se. Annars låter en lördagkväll ute med middag och dans som en utmärkt lösning och jag tror inte att vi kommer att ha tråkigt.

Nu räknar jag timmarna till jag får sätta mig i min lilla tantbil, med min älskling vid min sida och en helg framför oss - tillsammans.

Njut av våren i helgen!

Matilda