Jag har fått jättemycket fin respons på mina tidigare inlägg och jag vill börja med att tacka er! Ofta sitter man och håller inne på komplimanger, trots att man egentligen vet att det inte kan slå fel. Jag har fått så mycket fina tankar och kommentarer om mina inlägg att jag blir alldeles rörd! Tusen tack för att ni gjort mina dagar så bra!

Många av er har hört av sig och frågat hur jag mår och hur mitt liv ser ut utan musiken. Nu kan jag lyckligt avslöja att jag just nu tagit mig an tre nya musikrelaterade projekt!

Det första, som jag började med redan i januari, är att börjat sjunga i pop-rockkören Vox Populi i Österrängskyrkan på tisdagskvällarna. Det är verkligen roligt att varje vecka ha ett par timmar inplanerad musik - ungefär som en hobby man hade vid sidan av skolan förr, som ridning eller fotbollsträning. Jag älskar verkligen att det är så många olika människor som träffas för att dela en gemensam passion tillsammans.
Är du intresserad av att börja i Vox Populi? Det är bara att dyka upp, tisdagar kl. 19:00!

Nummer två, är en bröllopsspelning jag blivit erbjuden att göra med en av mina föräldrars vänner, Magnus. (Nu mera en vän till mig med för den delen). Det ska bli fantastiskt roligt att göra bröllop igen - det var ett par år sen senast, trots att det är bland de roligaste spelningarna man kan göra. Magnus och jag har börjat repa redan nu, så att vi ska kunna slipa på allt ensamma och tillsammans innan det är dags. Planen är att han ska spela gitarr live med musikbakgrund som kompletterar. Eftersom att det är bröllopsfesten vi ska spela på så blir repertoaren rivig, med mycket show och gamla klassiska festlåtar folk brukar älska. Ska bli så himla roligt!

Den tredje och sista, är ett projekt jag velat återuppta i flera år. Jag har verkligen saknat att skriva egen musik, sedan jag och en f.d bandmedlem slutade att jobba tillsammans. Efter den deppiga vintern bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i saken och frågade en kär vän om han var intresserad; vi har spelat tillsammans mycket under gymnasiet och vid färre tillfällen efter det. När jag tog upp frågan blommade en massor av nya, spännande idéer upp mellan oss och jag insåg att detta är något vi borde startat för längesedan. Jag känner mig mer inspirerad än jag gjort på många år så det ska verkligen bli jätteroligt! Första reptillfället är inplanerat till imorgon kväll, där vi hoppas kunna jamma ihop våra idéer till nya kreationer. Målet är att hinna skriva några låtar innan sommaren så att vi förhoppningsvis kan uppträda på caféer och restauranger runt om i stan. Sommarfeeling? Mer än lite.

/Lycklig tjej som känner hopp om'et

Är det inte fantastiskt vad lite solensken kan göra med oss, efter vinteridet? Bara den lilla detaljen att sätta sig i en varm bil på morgonen och möta rena, dammiga och ljusa gator?

Helgen var underbar - jag såg till att den för en gångs skull innehöll det mesta som jag behöver för att må bra - framförallt egentid, men också Hampustid, kompistid och teater.

På fredagen kom några vänner över för att spela sällskapsspel och umgås. Det brukar vara ett himla krångel att få ihop alla(totalt brukar vi vara åtta stycken, dvs 4 par) men denna gång lyckades vi ändå att få ihop sex av oss, vilket var jättemysigt! Vi spelade Besserwisser(som påminner om TP) och vanligt TP. Några av oss, bl.a Hampus skulle upp tidigt dagen därpå, så det blev en tidig kväll, vilket jag kan tycka är underbart en fredag. Vad som är ännu härligare är att vakna 08:30 en lördag, utvilad och mötas av solsken.

Lördagen var verkligen min dag. Jag började dagen med ett nytt recept bananpannkakor jag precis kommit över - så enkelt och så gott! Allt man gör är att mosa en banan och blanda med två ägg och ett kryddmått vaniljsocker - sen steka som lite tjockare och mindre amerikanska pannkakor. Toppa det med lite keso eller turkisk yoghurt. Ljuvligt!

Efter det var jag en sväng hos frisören, där jag fräschade till topparna en aning. Har länge funderat på att göra nåt drastiskt med mitt hår, men jag fegade ur när jag bokade tiden. Det var ändå den där härliga känslan av fina toppar när jag gick därifrån. Efter det tog jag en skön tur på stan, bara jag och lite shopping. Ett par vårplagg för att pigga upp min deppiga vintergarderob och lite småstrunt som man alltid verkar vara i behov av.

Jag satte mig på relativt nybyggda Bernards på öster - har verkligen försökt att testa det tidigare, men det har aldrig blivit av. Med kopp kaffe och en fantastisk bok som jag läser för tillfället, fördrev jag en och en halv timma för mig själv. Jag älskar verkligen att sitta på cafeér och läsa, med det trygga surret av fikagäster och deras lågmälda stämmor, det lätta klingandet av kaffekoppar som flyttas och doften av nybakade bullar och mjölkskum.

 
 Bok: Den Osynliga Bron, av Julie Orringer 

Det kändes verkligen stärkande med den där förmiddagen för mig själv, att ladda mina egna batterier utan stress eller måsten. Jag märker på mig själv när jag är i behov av det, ibland kan något så enkelt som en timme ensam göra underverk. Jag blir utvilad och redo att ta tag i saker och få dem gjorda.

Mina föräldrar var i stan en runda, så vi tog en lunch tillsammans på nyöppnade Mi Cocina - en latinamerikans restaurang som ligger i gamla Lingons lokaler. En underbart ljuvlig Ratatouille senare gick jag hem till min kärlek som slutat jobba och snyggade till lägenheten efter gårdagen och njöt av att vara hemma, utan planer, med min bästa vän.

Vi tänkte att se 50 Shades of Grey - men vi bröt efter 45 minuter. Det är alltid spännande att se "what the fuss is all about" och vad alla pratar om, men min bedömning av filmen, är nog att sexnoveller bör förbli sexnoveller och inte filmatiseras som seriös spelfilm. Givetvis vet jag att det är oerhört smart att göra en film som ALLA kommer att se,(MONEY!) men ingen förväntar sig heller bra kritik. Ärligt talat blev replikerna som är ordagrant tagna ur boken, rent av löjliga. Så, hur mycket jag än tycker att skådisarna skötte sig och hur mycket jag än ville gilla den - tyvärr, den var ingenting för mig.(ännu mindre för Hampus!)

Istället stannade jag och Hampus uppe sent och bara pratade. Sådan tid är så mycket värd när man bor ihop; det blir lätt att man tar varandra lite för givet, där var och en gör sitt - Hampus vid datorn, jag med min surfplatta och Netflix. Stunder där man kan prata i timmar, där man påminns om varför man avgudar personen man lever sitt liv med - sådana stunder gör livet underbart.

                                                  
                                         Amanda på Condecco

Söndagen fortsatte i samma mysiga bana. Hampus jobbade öppning igen, så jag passade på att klämma in en lunch med söta Amanda, sedan mötte jag Jennie i Huskvarna där vi såg en uppsättning av musikalen Blodsbröder, regisserad av vår älskade teaterlärare Carl- Michael. Längtan att tillhöra en ensemble växte sig stark hos både mig och Jennie, men eftersom att vi båda planerar att fortsätta med teatern, kändes det mest härligt att titta på - det var ett tag sedan sist. Hoppas ni haft en skön helg i solen!

/ Matilda

Jag har aldrig gillat sport och idrott. Avskytt det, tillochmed. När jag tänker tillbaka på min skoltid är det inte friidrotten eller simmningen som ljusar upp minnena - snarare tvärtom. Jag har alltid haft svårt att sympatisera med mina egna idrottslärare, då jag alltid uppfattat några av dem jag personligen haft, som tuffa och oförlåtande och med tendensen att favorisera elever med födel i ämnet. (observera att detta givetvis inte gäller alla, utan ett par av de få jag personligen haft som lärare)Det var alltför vanligt förekommande att klassens mobbare löpte amok på idrottslektionerna, lyckliga över att äntligen ligga i överkant i ett ämne, "duktighetshierarkin" omkastad.

De som vanligtvis var duktiga i skolan, ständigt blyga eller bara allmänt ointresserade av ämnet, blev offer för deras slagord - och i tonåren högg det djupa sår som sitter i än, för många av oss. Alltför många minnen i mitt huvud, vittnar om obligatoriska volleybollturneringar, där mobbarnas hån drivit oss till tårar och ångest inför nästkommande lektioner.

Ett speciellt hemskt minne, kommer från en lektion någon gång på högstadiet. Vi hade nyligen påbörjat ett nytt område, softboll, som för många av oss var helt nytt. Likt brännboll eller baseboll, ställdes det ena laget upp på rad framför det andra, i väntan på sin tur att slå iväg bollen, hårt, med ett metallracket. Mitt ointresse för sporten har förträngt reglerna, men efter ett visst antal försök att klippa till bollen, vill jag minnas att man bränt sina chanser för den omgången. En av mina vänner, som liksom jag bävade inför tanken att stå på liveaudition inför mobbarna och skjuta iväg en stenhård boll, stod framför mig, skakandes av nervoritet, ängsligheten i ögonen. Ett lamm i en hage full av vargar.

Efter att ha missat att träffa bollen första gången, gick ett tystlåtet surr i gympasalen. Hånet, klart där men  med ändå liksom okonkret och svår att fånga med blicken. Ingenting gjordes åt saken.

Andra svingen kom med större osäkerhet än den första och denna gången nöjde sig inte åskådarna med diskreta mummel. Några i andra flocken av gamar började öppet hånskratta, medan andra osäkra tjejer höll för munnen, i hopp om att passa in bland de coola killarna, men samtidigt inte bli utpekad som en av mobbarna.

En pojke, som vikt sig dubbel av hånskratt vände sig plötsligt till den utsatta flickan i fråga och skrek:   "Nu för i helvete, jävla subba!"

I några sekunder stod jag och några andra från mitt lag som fastfrusna. Som om jag inte riktigt kunde få grepp om situationen framför mina ögon. Jag, måhända klassens plugghäst och nörd, var inte mindre rapp i käften för det. Vilket skapade underbara år där jag, ovetandes om vad folk egentligen tyckte om mig, oftast och helst, hamnade i den bekväma bakgrunden.

Denna situation krävde mer än så.

När min tillfälliga förlamning släppt greppet om mig, flydde en harang av svordomar och förbannelser mot pojken och de andra. Osäkerheten över sporten hade inget som helst att göra med situationen framför mig, detta var med brinnande passion och hat som jag befriade alla mina undertryckta åsikter.

Efter att förgäves ha sökt lärarens uppmärksamhet(som verkade helt ovetandes om den verbala slakt som ägt rum av min väninna) flydde flickan ut ur salen, med mig och två andra vänner i hasorna.

Ingen ursäkt. Inga påföljer eller straff. Bara ännu ett fall av "barn i den åldern kan vara grymma" i mängden av osynlig och synlig mobbning. Som sagt: detta sitter i än, tveklöst för flickan som utsattes för detta just denna gång, och flera gånger efter det. Sannerligen också för mig och många av våra kamrater. Vi är långt ifrån de enda.

Jag säger inte att jag har svaren och lösningarna på liknande mobbning. Jag säger mig inte veta ett skvatt om hur man tacklar situationer som påminner om denna. Jag säger inte heller att det inte finns betydligt grövre psykisk eller fysisk mobbing. Men att inte bry sig är rent av fel och vi som elever, barn, borde inte haft ansvaret för att lösningen gick i hamn. Min kompis skulle fått stöd. Mobbarna påföljder. Istället hände ingenting. Vi tvingades gå till samma idrottslektion vecka efter vecka och utstå samma behandling två gånger i veckan tills den dag vi slutade högstadiet.

Jaa, jag skyller på lärarna och skolan. I synnerhet idrottsläraren som "viftade bort" detta som en vardagsförteelse. Det verkar som att någon borde sett flickans lidande, hört våra rop på hjälp. Är skolan så handfallen att de inte kan göra någonting är något oerhört FEL. En lärare såg och hörde. Utan att strunta i problemet, eller kritiskt tillmötesgå situationen. En lärare som kände smärtan min kompis kände. Och inte var det läraren som skulle bevittnat händelsen som borde burit ansvaret för att förhindra att något liknande överhuvudtaget kunnat äga rum. Läraren som hanterade situationen annorlunda, var M. Min fantastiska mentor M. I drösen av alla lärare som "inte kunde göra något" som såg, eller borde sett allt, var hon den enda.

M ringde föräldrar, gav min kompis dispans på deadlines och pratade med rektorn. Detta skulle inte hamna mellan stolarna. Tyvärr blev det inte mycket mer än så (tack vare en himla massa skräp som liksom hamnade i mellan) 

Tack M för att du var så engagerad. Tack för att du såg den lilla människan, den rädda och den som var i behov av hjälp. Du är en av de största inspirationskällorna som väckt min dröm om att själv bli lärare. En dag hoppas jag kunna intressera och hjälpa andra elever till att våga, i lika många avseenden som du hjälpt mig och många andra. Händelsen inträffade för mellan 7 och 9 år sedan, så det är inte ens säkert att du minns. Men tro mig, vi har inte glömt.

/Matilda

är en organisation som aktivt arbetar med att utrota mobbning. Bli månadsgivare, så att fler kan utbilda sig i kampen mot utanförskap och mobbning på:

www.friends.se/stod-oss/

Sista dagen i Livigno, fredagen, satt min pappa och jag mest i en av backarnas restauranger. Vädret var inte det bästa och våra ben var ganska tacksamma över att "ge upp" tidigt efter en hel veckas intensiv åkning. Hursomhelst, när jag satt där, försjunken i min bok med pappa, inne på min tredje kopp kaffe, surrade det till i telefonen. Ett röstmeddelande togs emot från min bästa vän, Monika, på andra sidan jorden.

Eftersom att vi satt på ett högljutt fik, laddade jag ner meddelandet från messanger och lyssnade på det, timmar senare på hotellet, där vi inte hade wifi. En gäll röst i andra änden:

"MATILDAA..!! Fattar du att om...två månader...två och en halv månad, så får jag träffa dig igen!? biljetten är bokad, jag kommer hem och stannar heela sommaren och det kommer bli så braa!! "

Monika, som för tillfället pluggar på en högt ansedd filmskola i Vancouver skulle äntligen komma hem till sommaren. Detta var ingen nyhet; skolan tar slut i april och att hennes visum går antagligen ut då med. Att inte ha träffat min bästa vän på ett år och tre månader(än så länge) är tuffare än jag kan beskriva. Speciellt efter en höst och vinter där jag mått sämre än någonsin, efter dramatik och uppbrott med en stor del av mitt liv - musiken. Ärligt talat vet jag inte hur jag hade överlevt utan Hampus. Skype är såklart en bidragande faktor till min hälsa(som förövrigt blivit mycket bättre med tiden) där jag kunnat kommunicera om allt som hänt och fått tröst och stöd från Monika. Det kan vara förjävligt att växa upp och ifrån saker och ting. Men Monika och Hampus har alltid funnits där - en i sängen brevid mig, den andre på en kontinent långt borta. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu är att förlora dig också.

Nu har jag ett datum. Ett datum jag kan räkna ner till, planera inför, längta efter - och jag saknar henne mer än någonsin!

För några veckor sedan, runt Monikas 23årsdag, skickade jag ett brev med en lista på hundra saker vi skulle hinna med i sommar. Jag tänkte inte ens när jag fyllde sidan med ord på aktiviteter, konstiga och underbara, saker som jag väntat på att få göra i över ett års tid med henne. Nyheten hade gjort mig ännu mer uppfylld, om jag visste att hon skulle komma tillbaka för gott - men givetvis är Monika biten av filmmakeriet och drömmer sig tillbaka till Kanada innan hon ens lämnat landet.

Det är en konstig känsla, och jag har funderat mycket över det, att ha sin bästa vän så långt bort, under en så lång tid. Jag har åtskilliga gånger tänkt, under dagar då bottnen verkat bottenlöst, vad poängen med allt var; varför ens ha kontakt när man bara kunde prata en timma nån gång under en söndagskväll när båda hittade tid? Under tiden vi inte pratat på Skype eller via mejl, behöver vi ju båda någon annan att luta axeln mot - och  hon har delat flera leende ansikten via instagram och facebook. Det är inte helt utan ett stygn av svartsjuka jag motvilligt tvingat mig själv att gilla bilderna - vilket i sig är fruktansvärt själviskt, jag vet. Det borde inte vara ett dugg jobbigt att se min vän lycklig. Monika har följt sin absolut högsta dröm till Kanada, där hon funnit en passion och ett liv, och för det är jag så oerhört lycklig över. Att hon äntligen känner sig lycklig över att finnas till, att hon äntligen har en plats och ett liv hon kan se sig själv leva. Men på samma sätt är jag likvärdigt ledsen över att det livet inte innehåller mig längre. Att jag inte är samtalet hon ringer efter en kass dag på jobbet och säger: "Kass dag. Kom hit med vin NU."

För det går ju inte. Jag kan inte finnas där och hjälpa henne, så därför finns det någon annan.

Jag är orolig över att inte vara tillräcklig när hon kommer tillbaka. Att det inte räcker att dricka vin på balkongen och prata killar och framtid, när hon redan sett så mycket som väntar henne. Jag är rädd att hon ska sakna Kanada mer än hon saknat oss, och att ingenting kommer att vara som förut. Enkelheten bortspolad. Och jag tänker - att det värsta som kan hända nu, är att jag förlorar dig också.

Jag är orolig för mina intagningsprov, högskola, flytt - vart ska vi bo - en lista på tusen saker som väntar efter sommaren. Detta är ändå det allra jobbigaste - att veta att jag efter 3 månader ska säga hejdå till min bästa vän igen, denna gång utan att veta när hon kommer tillbaka.  

My monster and I.

Hej! Pappa och jag har varit i fantastiska Livigno i tre hela dagar nu. Tiden går så fort! Vädret har varit helt fantastiskt igår och dagen innan det, idag var det sämre. Mer shopping betyder det ;) Det är en obeskrivlig känsla att att swisha ner för en orörd backe med 20cm puder. Taylor Swift i öronen och upplevelsen är total.

Pappa och jag har halvpension på ett jättefint ställe som heter Hotel Alba. Varje kväll får vi en utsökt femrättersmiddag(som man aldrig orkar äta upp) och personalen är jättetrevlig. Behöver jag berätta om alla fantastiska viner vi druckit? Nja, ni fattar galoppen. Jag rekommenderar verkkigen Livigno! Stället är proppfullt av lååånga shoppinggator som säljer allt från kosmetika och märkeskläder till tax free -sprit. Vi har det jättebra!

Puss

Hej, på er!

Idag sitter jag på jobbet för första gången denna veckan. Efter att Hampus och jag kommit hem från min mammas födelsedagsmiddag i söndags, kände jag mig yr och matt. En närmare titt på termometern bekräftade feber, och dagarna efter kände jag av halsont och snuvan från helvetet.

Hampus hade ett par dagar ledigt från jobbet så mina sjukdagar fick jag en riktig "pass-upp-are" som lagade middag och tittade på film med mig. Stoppade om mig när jag sov(vilket var ofta) och höll om mig när jag frös.

Det är skönt att vara på benen igen, men det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid att umgås så nära inpå. Nästan så att jag känner mig "bortskämd" av hans närvaro, vilket är en helt skruvad och fantastisk känsla att ha efter några år tillsammans. Min "sjukbubbla" blev vår bubbla, och på många sätt känns det intimare än någonting annat. Att ha någon som tar hand om en när man är sjuk. Min bästa vän vid min sida, det är ganska fantastiskt.

Eftersom att det är min första dag tillbaka på jobbet, bestämde jag mig för att ta egen bil(istället för att samåka som jag brukar) det kan ju vara ganska skönt att kunna åka hem ifall jag inte känner mig pigg. Imorgon sover jag i Vaggeryd hos mina föräldrar, för på lördag morgon åker jag och min pappa till Italien!

Det har knappast undgått någon att en av de Oscarsnominerade filmerna i år, är detta fantastiska drama - The Theory Of Everything.

Filmen är en vacker porträttering en av modern tids mest framstående vetenskapsmän, tillika ödet sjukdomen ALS dömde honom till. Kosmologen Stephen Hawking.(Eddie Redmayne)

Han är lika känd för sitt revolutionerande arbete som för sin sjukdom och många gånger har hans kamp berättats och återspeglas i kortare serier och filmer. Vad som skiljer The Theory Of Everything med tidigare verk, är filmens kvinnliga huvudroll - Jane, (Felicity Jones) som i egenskap av fru faller i skuggan av Hawkings sjukdom.

Paret träffades innan Hawkings diagnos, och efter beskedet beslutar Jane att stå vid sin älskades sida genom livet. "We will fight this illness," säger hon under en minst sagt känslosam scen tidigt i filmen.

Givetvis blir det inte lätt. Allt eftersom att Hawkings muskler börjar förtvina, fortsätter hans arbete som kosmolog och livet som nygift. I takt med att Hawking blir sjukare och förlorar kontroll över sin egen kropp, blir Janes kamp i rollen som fru, mamma och assistent åt sin egen make tuffare och allt mer krävande.

Det är en spektakulär historia om viljan att leva. En vacker berättelse om kärlek och överlevnad.

Eddie Redmaynes tolkning av Stephen Hawking är förundrande. Hans fysiska gestaltning av de olika skedena i Hawkings liv är minst sagt otroliga, där han gradvis tappar makten över muskler och tal. Även Felicity Jones gör en fantastisk insats i resan från en förälskad 20åring till en medveten och stark kvinna. På många sätt före sin tid, var Jane en kämpe utan dess like.

Både Eddie Redmayne och Felicity Jones är nominerade för varsin Oscar för sina insatser. Utöver det är filmen nominerad i kategorierna, Bästa Film, Bästa filmmusik och Bästa manus tidigare producerat.

När jag säger att det finns en låt till varje sinnestämning, håller nog många med mig.

Min och pojkvännens låt är Howie Day's "Collide"

Min vårlåt, som man bara inte kan vara ledsen när man hör är Glee's "Light It Up"

"My Songs Know What You Did In The Dark", Fall Out Boy är min jävla-anammalåt.

Depplåtar har jag många, men "Drown" med Austin James är en favorit, liksom P!nks "Try"

En varierad bredd, som skiftar med ålder och mognad, humör och väder.

Jag har många gånger försökt att ge mig på en "Defying Her"-playlist, med låtar som berört mig djupt in till själen.

Musik som på ett eller annat sätt varit betydelsefulla i en eller flera stunder i mitt liv. Jag har alltid haft behovet av uttryck. Kanske inte offentligt, men att för mig själv sätta konkreta etiketter på min personlighet. Kanske så att jag lättare ska kunna definera mig själv inför mig själv. Eller för andra.

Jag har alltid hatat frågan: "Vilken SORTS musik gillar du?" Musik. Jag gillar musik. Givetvis inte all, men mycket. För mig är musik själ, glädje och sorg. Känslor och romantik! Det enda jag med säkerhet kan säga mig gilla, är när kärnan är bitterljuv och söt, sorglig, men vacker som en saga.  Texten ska dansa med melodin och känslan ska komma fram. När jag inte kan hålla i tårarna längre, eller när håret reser sig i nacken.

Varför jag hänger upp mig på definitionsfrågor är svår att besvara, men jag har alltid fascinerats av vackra former av konstnärligt uttryck och musik är ett av dem. Definitionen av det vackra blir då för mig en naturlig del i processen av uttrycket.

Av musik som spelat mest roll, har många kommit och gått. Naturligt som livet självt. Det som passar sinnet för en förälskad eftermiddag är torrt och klyschigt nästa. Humöret och livet förändrar vilka vi är i nuet, givetvis, men viss musik består. Låten som blev mitt bränsle, oavsett tid och rum, ålder eller sorg har funnits hos mig sedan 2009. 100 Suns är skriven och framförd av 30 Seconds To Mars och har allt jag någonsin kunnat rysa över. Gråta över. Lyssna och  njut.

/...mat!lda...