I helgen var första gången sedan vi flyttade till Göteborg som jag upplevt en stark hemlängtan. Inte efter Jönköping i sig, utan efter hemmet i mina vänner. Jag saknar att inte kunna spontanpromenera förbi Therése och Simon, eller ta en fika med Densie och Linda. Se hur Tim och Kajsas lilla Esther utvecklas. Träffa tjejgänget över en vinkväll. Monika på andra sidan jorden, nu också Jennie. Josefine och jag har alltid haft distansen mellan oss, men jag upplevde en stark saknad efter henne också. Jag har alltid sett mig som en självständig person med ett stort behov av min ensamhet. Men att inte ha sina vänner inom några kilometers slog mig plötsligt som en käftsmäll.

Hampus lyckades som vanligt muntra upp mig och fixade en myskväll med "Inside Out" och kramar. Han rådde mig till ett samtal med en vän dagen efter, som fick mig på bättre humör. Tim och Kajsa kommer hit en helg, en annan kommer Therése och Simon - jag kommer att träffa mina vänner. Poff!, säger det och sen är det jul i Jönköping igen. Jag känner mig absolut inte utanför i skolan, men såhär i början av utbildningen förösker alla att anpassa sig till det nya livet. Att kompisragga - hur gör man egentligen? Jag tror ju absoult inte att jag är den enda som är nyinflyttad till Göteborg.

Igår lyckades ändå ett par lärarstudenter att ta en kompisdejt på Hagabion. Supermysigt att lära känna de som har liknande ambitioner med livet! Nu ska jag förbereda mig inför en seminarieredovisning imorgon. 

Puss och kram!

Matilda

När jag började på lärarprogrammet hade jag dåliga erfarenheter av universitetsvärlden.

Efter en jobbig vår på juristprogrammet trodde jag verkligen att mina fina betyg var totalt oförtjänade -

jag pluggade ju trotsallt mellan 11 och 18 timmar/dygn utan att ligga på en jämn nivå. Är jag korkad? Hur har inga lärare sett detta tidigare?

Det kanske låter löjligt, men det var precis så det kändes. Efter en misslyckad första tenta ( där endast 2 % misslyckades) gick jag minst sagt genom en livskris. Hela mitt liv hade jag legat bland toppen - på högstadiet hade jag näst bäst slutbetyg på hela skolan. 

Trots att jag visste att lärarprogrammet antagligen inte skulle ha samma tempo, krav och framförallt - osunda konkurrens - satt de gamla vanorna i i flera veckor: jag läste allt. Tidigt. Grundligt. Gjorde alla uppgifter. Tidigt. Jag säger inte att det är dåligt att ligga bra till - det vill jag fortfarande göra. Men att lära sig att sålla bland vad i högen av litteratur som är relevant för uppgiften är absolut livsnödvändigt för att överleva på universitetet. Jag har börjat släppa taget om den enorma pressen och njuta av studentlivet istället.

Mycket av min positiva bild av lärarprogrammet har baserats i min praktikupplevelse. Jag kan inte beskriva med ord hur det känns att komma till en estetisk klass och hålla i helt egna lektioner. Uppleva elever som kommer fram efter lektionen för att fortsätta diskussionen vi precis haft i helklass med mig personligen. Att vara med och faktiskt göra skillnand. Emotionellt och kunskapsmässigt. Att eleverna kan tänka till och debattera för sin åsikt. Klyschigt kanske, men ändå så jävla sant.

Jag inser hur oerhört viktigt det är med att skapa demokratiskt tänkande människor som kan vara med och påverka en allt sjukare värld.

... och det tänker jag fanimej se till att göra efter examen. Teaching goals - fuck yes.

Puss och kram

Ibland nyper jag mig själv i armen och funderar - får livet vara så här oförskämt bra? Kan det verkligen vara så här fint? För det är precis där jag befinner mig just nu.

På tisdag gör jag min sista dag på min första praktik. Jag kan bara inte fatta vilken enorm flax jag haft med praktikplats - ett estetiskt gymnasium(vissa studenter hamnar på högstadiet) mitt i stan(jag slipper pendla flera timmar om dagen), Dessutom har jag haft turen att få gå brevid en alldeles underbar lärare som inte bara undervisar i engelska - utan också i en teater. 

Jag hade nog räknat med en tuff period när jag satte min fot på Schillerska, dag ett. Erfarenheterna från att ha jobbat på högstadiet var nog en bidragande faktor, antar jag. Det gick inte många minuter innan jag insett att jag hamnat på Per Brahegymnasiets motsvarighet och jag trivdes från första lektion. 

Allting stämmer. Jag älskar miljön, jag älskar kontakten med människorna. Planeringen och böckerna. Allt tycks flyta på som i ett dockskåp, och jag har turen att bevittna allt som händer. Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig själv så snabbt i rollen som lärare(vägen dit är ju fortfarande lång!) men det är lustigt - det är som att yrket hade en liten del jag trodde jag kunde passa i - och nu verkar jag hittat hela mig själv där. Min LLU(läraren som jag går brevid) har mycket med det att göra, det vet jag. Jag tror att jag kan se delar av mig och en gammal förebild till lärare jag hade på högstadiet, i henne. Hon har varit så öppen och vänlig mot mig och gett mig förtroendet att planera och genomföra lektioner. 

Känslan av att stå inför en gymnasieklass och hålla en lektion. Känslan av att bli förstådd av elever som vill något.  Den känslan är obeskrivlig.

Jag har inte skrivit på ett helt liv, känns det som. Semestern känns som en evighet sedan, trots att jag igår bara avslutade vecka tre på universitetet.

Jag är lärarstudent. Jag bor i Göteborg(!)

...det är två sanningar som har svårt att sjunka in för mig.

Tiden är i enlighet med förväntningarna omtumlande när mycket nya intryck ska tas in, omarbetas och för att använda lärartermer ”appropieras”. Nya människor, nytt schema och nya vanor; inte konstigt att det är lite snurrigt såhär i början.

De kör ganska hårt med oss, antagligen för att sålla bort de som egentligen inte vill studera. Redan efter en vecka hade vi vår allra första hemtenta och ytterligare tre examinerande tillfällen väntar inom de två närmsta veckorna. Det är fantastiskt roligt och förväntansfullt att återigen kastas in i en ny värld som ska bli förberedande till min framtid som lärare.

Om drygt två veckor börjar vår första VFU-period. Det kan tyckas ganska snabbt att redan nu kastas in i skolans värld, men o andra sidan kan det nog vara en oerhört insiktsfull upplevelse; det är ju trots allt den miljön vi jobbar för att få tillhöra, och trivs man inte där – varför ska man då plugga till det?

Just idag känner jag mig i fas, jag har läst det mesta som ska läsas inför måndagens föreläsning och mitt läschema känns okej. Ibland känns det som att vi pluggar hela tiden, Hampus och jag(han går till skillnad från mig igenom en mycket mer komplicerad sållningsprocess på Chalmers) Ännu har vi inte lyckats ha en helt pluggfri helg och nästa helg blir det för min del hårdrepetition till sals-och hemtentan(som av någon anledning för förfaller dagen efter den första?)

Idag har vi schemalagt plugg fram till kvällen med undantag för en tur till Bäckebol köpcentrum för inhandlandet av en ny skrivare. Det känns som en föredelaktig pryl att ha till att skriva ut alla vetensapliga artiklar och föreläsningsunderlag vi får ha med oss till första tentan. Vi måste försöka hinna med att grovstäda lägenheten också, men det får vänta tills imorgon.

Nu såhär kring lunch, den tredje lördagen på universitetet hittar jag lugnet att i sitta och anteckna ett par rader av hur mitt liv ser ut just nu – kanske kan det vara roligt att se tillbaka på om fem år när jag (förhoppningsvis) är en färdigutbildad gymnasielärare. Med en kopp te och en ruskigt vacker Spotifylista välkomnar jag hösten och äventyret som blivit mitt liv.

Puss

Tiden strosar i semestertakt, medan vi finner oss till rätta i vår nya värld. Snart har vi bott i Göteborg i en vecka. Jag älskar det behagliga semestertempot, trots att dagarna går med oss. De första dagarna hade vi såklart en helt annan energi; när alla lådor skulle sorteras upp på vinden och upp i hyllor. Nu har sommaren äntligen fångat oss i ett härligt töcken som Peter Lemarc nynnar i. Vi dricker kaffe på balkongen och köper färsk frukt hos den lokala grönsakshandlaren längre ner på gatan. Hampus skruvar upp lampor och jag bakar bröd och bara njuter. Livet utan en agenda känns främmande men välkommet i en ny stad att utforska. Vår lilla värld ligger för våra bara fötter och solen bränner honom i nacken.

Imorgon ska jag låta Hampus få förmiddagen ensam att plugga sommarmatte. Jag ser fram emot lite ensamtid för mina tankar: så jag ska ta en långpromenad runt i stan. Lära mig att se mig omrking på egen hand och hitta. Kanske låtsas att detta alltid varit vårt hem. Kanske luncha på Saluhallen, eller sätta mig på en café med en bra bok. En egen dag. Jag ska ta hand om mig själv och sakna honom.

Jag saknar mina vänner. Att kunna gå över gatan och be Therése om relationsråd över en glass. Att ringa Monika och tvinga henne att cykla ner till mig, trots att hon egentligen inte orkar. Det känns konstigt att jag inte har några vänner här, men jag är inte ensam. Världen för våra bara fötter väntar och jag längtar. Men först ska jag njuta av att vara ledig för en gångs skull.

Så kom nu hit och hälsa på oss, vänner! Det finns bullar!

Puss

Nedräkning. Dag 7. En vecka kvar av Jönköpingslivet och min kalender är full av nerklottrade sysslor som skriker i panik. Det enda som återstår av vårt hem är ett par kartonger, en soffa(som Simon och Therése ska behålla) och en luftmadrass - tack vare pappa. Igår kom han med släpkärra och körde sängen och den vita byrån till Erikshjälpen. Hampus slängde tre stora sopsäckar med blandat skräp och de flesta av lådorna vi har kvar i Jönköping körde vi och ställde ut i garaget i Vaggeryd.

Hampus är ledig idag och ska hinna med en sväng till tippen, lägga upp bilen på Blocket(stressobjekt#1 i mitt liv just nu!) och påbörja flyttstädningen på riktigt. Jag kommer att känna mig lugnare nu när vi har minimalt med saker kvar i lägenheten, det vet jag. Äntligen kommer vi att kunna börja vara produktiva och städa på riktigt. Det ska bli så otroligt skönt att köra allt i ett race - äntligen. Ingenting vi kommer att behöva ta hänsyn till, inga prylar vi egentligen kommer att behöva.

På måndag är det alltså äntligen dags för besiktning. Hampus kommer att få sköta den helt själv eftersom att jag jobbar, men när jag äntligen kommer hem är allt(förhoppningsvis) överstökat och vi kan lämna nycklarna, Jönköping och vänta på att fredagen ska komma.

Om det inte finns några anmärkningar på vår städning kommer vi att kunna ha en avslappnade vecka i mitt barndomshem i Vaggeryd. En lugn vecka. En riktig säng och vettig mat. Trots att jag jobbar hela nästa vecka, kommer Hampus att ha en chans att återhämta sig från kaoset en aning. Förbereda sig och ladda batterierna till vi ääääääääääntligen får börja våra nya liv.

Vilken helg vi haft! Att bo på två ställen men att aldrig landa någonstans tar på krafterna. Det känns som att vi är konstant trötta och vana vid kaoset runt omkring ossLägenheten i Jönköping håller vi på att städa, men det är fortfarande mycket att göra och det känns som att det aldrig tar slut. När båda jobbar heltid blir det svårt att få ihop produktiva kvällar - speciellt när vi måste bo och leva där ett tag till, vilket betyder att man inte kan packa ner allt i ett race, utan måste planera väl. Dessutom blir det ju stökigt snabbt i köket efter varje middag vi lagar - vilket slutar med att man bara städar upp efter middagen, inte mer än så.På måndag är det dags för besiktning så vi har veckan på oss att få ordning på lägenheten - nu är det fullt ös som gäller.Helgen var åtminstone produktiv!Jag tog fredagen ledigt och tillsammans med våra mödrar var Hampus och jag på shoppingrunda i Ullared. Det blev en förvånansvärt lyckad resa måste jag säga. Jag hade såklart en jättelång inköpslista och tillsammans lyckades vi att pricka av det allra mesta. Det tar på krafterna att gå där tycker jag, så vi var otroligt effektiva.När vi kom hem - totalt utpumpade av veckans bravader- slängde vi in några tvättar i maskinen, eftersom att tvätthögen inte gick att ignorera längre. Varsin fryspizza senare fastnade vi i ett Game of Thrones-marathon till vi båda däckade i sängen. Lördagen tvättade vi klart och packade ner det vi handlade på Ullared och åkte till Vaggeryd på lunch. Vi fikade med Hampus familj på Byarums Hembygdsgård och på kvällen var vi ute med några vänner. Vi kom hem tidigt så att vi inte skulle vara helt utpumpade på söndagen. Klockan nio på söndag morgon hade vi packat bilen full av Ullaredsvaror och andra saker och åkte iväg mot Göteborg. Känslan av att skruva ihop nya möbler vi sparat för att ha råd med. Att dekorera hyllorna med eget porslin, egna bilder och krukor. Den känslan är oslagbar. Bilder kommer senare!

Blir lite förvånad jag ser solen lysa upp parkeringen utanför mitt kontorsfönster. Jag har, som många andra svenskar, tagit för vana att ha långa jeans och en tjock tröja när jag sitter på jobbet trots sommarmånaden. Trots solsken i stunden, saknas värmen. Ikväll var planen att åka upp till Bohuslän för en långweekend vid havet med min sambos mamma och syster. Sedan länge har min kalender varit markerad med en ledig fredag och många solar - som man ändå tror och hoppas ska finnas i mitten av juli. När vi läste väderleksrapporten som inte lovade mer än 12-17 grader ändrades våra planer. Vem vill åka så långt för att sitta instängda i en stuga?

Det kändes väldigt tråkigt först; att inte komma iväg från vårt flyttkaos för en minisemester. Vi brukar alltid ha väldigt roligt tillsammans med Hampus familj(med min också för den delen) men det blir inte av lika ofta som vi önskar - och nu när vi ska flytta kommer det såklart bli ännu mer sällan.

Min andra tanke som landade ett par dagar senare, var en gnutta lättnad: vi har fortfarande mycket att göra. Och en helg hemma tillsammans utan jobb kan vi ta sovmorgon och ändå få mycket gjort.

Vi bestämde ändå att jag skulle ta en semesterdag på fredagen som vi sa från början, men istället för Bohuslän passar vi på att åka till Ullared med vår långa inköpslista och våra mödrar. På så sätt får vi träffas under en liten utflykt, samtidigt som vi prickar av vår att göra-lista.

Hampus syster kommer till Småland på lördag för en middag tillsammans med oss - så umgås får vi göra trots avsaknaden av sommarvärme.

Nu hoppas jag att vi har turen att få lite sommarvärme i augusti innan skolan börjar.